m
Mitt lif och lefverne
MEMOARER
Jag är en gammal man. Jag har sett och erfarit mycket och mitt liv har fört mig tillsammans med åtskilliga intressanta figurer, ja, med samhällets främsta.
Man har upprepade gånger bett mig skriva mina memoarer, men min blygsamhet har hittills förbjudit mig detta. En man som separerat från samhället för att plocka rätt på sin egen lilla individualitet, ser helst framåt, ej tillbaka. "Nur die Dunkelmänner blicken zurück," säger Nietschschszhchehe. Kanske har han rätt häri, men om han hade levat ett så rikt liv som jag, hade han antagligen uttryckt sig tvärtom. Det är icke nog att bli galen för att bli filosof. Livet självt för så småningom de rikast begåvade andarna till denna synpunkt.
Att vid trettiofyra års ålder skriva sina memoarer för ens tanke direkt på döden. Plötsligt kan en meteorsten slå en i huvudet, lönnmördarens dolk träffa under skulderbladet eller en förfärligt stor växel förfalla – och man ligger i sin silverfotade likkista med svenska folkets kransar av källor och palmblad som en erinringens och beundrans sophög över sig. Sedan komma likmaskarna, föryngringens symboler, till, och om ett par år är man ett kolly, ett gödningsämne, eftersökt av lantbrukare, men med rynkade näsor beluktat av sina vänner skalderna och vetenskapsmännen, som kanske till och med stjäla ens lik, och målarna.
Mina ögon tåras. Men jag tror, att det bästa vi tänkt, ja, även det sämsta, lever i evighet i våra arbeten, våra tankar och ord, som vi lämnat efter oss, och som en surdeg komma alltet att jäsa och förändras i konsistens långt sedan vi slutat att vara till. Vi kunna visserligen inte lägga en atom till alltets vikt, men vi kunna åtminstone känna oss lugna i medvetandet om, att vi under vår livstid trott oss hava lyckats dupera en del folk, visserligen omedvetet, men ändå! – och att vår egenskap av personlighet på grund av sin tillvaro varit nödvändig. Vi äro atomer i en kemisk förening av för oss obekanta ingredienser. Låt vara att det stundom fräser på ytan i retorten, men för en lugn och överlägsen betraktare är det hela alldeles i sin ordning, liv och död, mord och födelse, allt är som en vindstilla vik. Och om Alexander erövrar världen eller månen trillar ned och träffar Ryssland och decimerar dess invånareantal, förefaller det oss tänkare ungefär lika viktigt som då en fluga kliar eller putsar sina bakben. Me voici! Skulle något ha något av petard i sig, vore det konsten, men jag tror inte det heller. Vi äro alla skräddare. Vi äro något slags molekyler i en soppa som röres om av sig själv. Vi ge fan i att resonera om livets mening, utan ägna oss åt memoarskrivning.
Jag har ansett mig böra förutskicka dessa anmärkningar, på det att världen skall få någon aning om sin förnämste redaktörs synpunkter på tillvaron. Jag tror inte ens på dem jag givit härovan. Att skriva eller överhuvudtaget yttra sig är en fånighet, som endast rättfärdigas av individens oförmåga av konsekvens.
* * * * *
Hur väl påminner jag mig icke min födelsedag, den 12 maj 1869! I Odhners Svenska historia står om Gustav Vasa, att han var född "troligen den tolfte maj" på gården Lindholmen i Uppland. Det enda som skiljer mig från Gustav Vasa är, att han är född på gården Lindholmen i Uppland. Vi äro troligen födda den 12 maj båda två, men jag är född på gården Bäckfall i Lönneberga socken i Småland. Jag har alltid sympatiserat med Gustav Vasa – inte därför att han var gift tre gånger, utan därför att han klarade sin hyska. Vi togo emot svenska folket ungefär på samma sätt och under samma omständigheter, och till vilken grad av fullkomning ha vi inte fört våra generationer! Vi ha gjort reformation båda två. Gustav Vasa hade sin Dackefejd – jag hade min fejd med Lundabohemen. Vi gingo båda segrande ur striderna. Gustav Vasa gjorde en dumhet: Han gav sina barn hertigdömen. Jag har, varnad av hans exempel, nästan tagit som princip att i det längsta avhålla mig från att ge mina barn hertigdömen. Ännu har jag lyckats undgå att falla offer för en så nära till hands liggande frestelse.
Hur väl påminner jag mig inte min födelsedag! (Jag återtar berättelsens tråd.) Plötsligt befann jag mig född och innehavande största delen av de rättigheter, som staten tillerkänner en medborgare. Jag var visserligen befriad från en del medborgerliga förpliktelser, men jag levde – det var huvudsaken – och var förfärligt högljudd. Jag var ganska fet. Inom parentes.
Den barnmorska, som deltog i mina första omsorger om svenska folket, var av gamla stammen. Det var på denna stenålderstid sed att under den nyföddes huvud lades en psalmbok, då han för första gången placerades i den takfästa korg som kallades vagga. Gumman gjorde mig elegant och lade mig i vaggan samt ilade till en bokhylla för att hämta den konventionella psalmboken. Hon kom tillbaka med ett litet franskt lexikon, som såg ut som en psalmbok. Därav min erkända förmåga att meddela mig även med utlandets publik.
Den därpå följande tiden vill jag kalla min medeltid = en mörk natt med några lysande stjärnor. Det första äventyr, jag kan påminna mig, var ett sammanträffande med en igelkott, som låg vid stammen av ett päronträd i trädgården. Jag petade på igelkotten och grät. Hur ofta har jag ej sedan träffat igelkottar, människor, som rullat ihop sig och kommit mig att sticka mig på sina taggar! Jag har ofta önskat att vara en räv.
Min andra stora händelse var ett äventyr med ett svin. Hur ofta har jag icke sedermera sammanträffat med dylika.
Vi hade en stor so och jag sprang efter son och kastade sten på henne. Redan då framträdde mitt vilda småländska, allt fult hatande kynne. Men en sten var för stor och jag var för liten. Jag stupade på näsan. Alla läsare, som haft någon närmare beröring med svin, veta att barnskrik göra dem ursinniga. Jag skrek och son kom samt började äta upp mig. Lyckligtvis hörde min mor, som satt i vävstolen därinne, skriket, och räddade mig ur suggans klövar. Det som återstod av mig var emellertid tillräckligt mycket för att dana en estetiker, en Schöngeist som den, som skriver dessa rader.
Jag var emellertid fortfarande mycket ung. Det kom sommar och vinter och annan växling av årstider. Jag blev kär. Det fanns en flicka – som antagligen nu är mormor, som jag blev kär i – ty den mänskliga naturen tar ju alltid ut sin efterrätt. Men hur mycket jag än letar i mitt minne, kan jag icke påminna mig detaljerna i detta kärleksförhållande, varför jag dröjer med det till senare år. Jag vidrör detta endast för att påpeka, hur vaken gossen var. Jag var knappa tre år.
Tänken emellertid efter, huru slapp den nuvarande generationen är. Först vid 22 à 25 år börjar man förlova sig. Tacka vill jag oss, gamla tidens barn. Vi förlovade oss nästan genast, ehuru förbindelserna voro av tämligen löslig art. Vi hade ju inga inkomster, inga ämbeten, inga byxor. Vi hade kolt, men bredvid kolten ett fast beslut att göra en kvinna lycklig.
Jag flyttade från Bäckfall till en nybruten bygd i Småland, stationen Mariannelund. Där var tändsticksfabrik och en massa arbetare, som slogs med järnvägsarbetarna vid N.O.J. om eftermiddagarna. Knivarna gingo och brännvinsbuteljerna yrde i luften i form av skärvor, sedan de råkat någon okammad skalle. Vi barn gingo lugnt ibland de kämpande och lärde oss tagen. Vi lärde oss att kasta sten och sätta krokben. Vi ha alla sedan haft mycken nytta av allt detta i livet.
Vid Mariannelund, där Emån rinner förbi, såg jag för första gången Näcken. Det var en kväll – och Näcken kom på en smal bro från en ö i ån. Jag rusade hem och var rädd. Men sedan jag fått reda på att Näcken bara var den s.k. paraffinkäringen, en gumma som paraffinerade tändstickorna, miste jag på en gång all tro på poesi.
En dag gick jag utanför arbetarkasernen och en flicka av mina vänner, som kände min skicklighet i stenkastning, sade till mig, i det hon pekade på ett annat gli, en yngling av mina bekanta: Kan du träffa Efraim med en sten härifrån?
Jag tog en sten på vägen och slungade den med infernalisk skicklighet rakt i skallen på Efraim. Jag var bara fem år, men samvetet vaknade, och jag flydde. Jag tänkte först att ge mig i lag med tattarna som stundom reste förbi. Jag sprang och sprang och hann till Mari i porten, portvakterskan. Jag bad henne gömma mig, ty allt var förbi. Jag hade slagit en pojke till blods och jag vågade aldrig mera gå hem. Jag var gummans favorit och hon gömde mig. Men mitt onda samvete vakade, och jag måste gå ut i fabriksgatan och titta. Där såg jag plötsligt min mor, som spejade efter sin förlupne son. Jag lommade i väg hem och drar en slöja över det välförtjänta straff som mötte mig vid min hemkomst. Men jag fattade ett fast beslut att rymma, att skaffa mig ett svärd och en och en pilbåge med synålspilar, och