hade redan börjat laga den varma chokladen efter sitt hemliga recept. I år fanns även en tävling: besökarna röstade på sin favoritchoklad och vinnaren skulle bli nästa års officiella leverantör av varm choklad till Jultomtens hus. Det hade inneburit pengar som Serendipity Lane hade behövt för sina utbyggnadsplaner.
”Sluta stirra ut genom fönstret! Vädret blir inte bättre av det”, sa Ivy. Hon satt vid disken och arrangerade handgjorda tvål-cupcakes. Ivy hade gjort dem tidigare i veckan, och de hade äntligen stelnat tillräckligt för att kunna hamna på hyllan. De såg ut som röda jordgubbskakor med vit cream cheese-frosting ovanpå. Ivy hade till och med strött rött tvålströssel ovanpå. De små skapelserna var så välgjorda och realistiska att de fick vara försiktiga när små barn kom in i butiken. En gång, under premiäröppningen, hade en liten kille stoppat in en i munnen. De smakade inte lika gott som de såg ut att göra …
Holly blängde på sin syster, men Ivy var för upptagen för att lägga märke till det. Hon suckade. ”Det måste vara perfekt.” Hon vände sig bort och tittade ut genom rutan igen. Snart skulle Chokladrundan starta. Paraden var förmodligen redan slut. Hon tittade nedåt gatan så långt hon kunde. Människor började redan hitta in i de många butikerna. Ett par stannade utanför Grape Flavors Winery och beundrade skyltningen. Vinbutiken ägdes av Hollys kusiner Leilia och Caprecia Strange. Där fanns ett stort utbud av lokala viner, däribland några från kusinernas egen vingård.
Hon vände sig mot Ivy. ”Tror du det kommer många kunder?”
Ivy placerade ut de sista tvål-cupcakesen. ”Det kommer lika många, om inte fler, som det gör varje år. Sluta oroa dig.”
”Jag kan inte hjälpa det”, svarade hon. ”Jag oroar mig för allt.”
Vyn utanför hennes butik lockade henne på nytt. Det var jätteviktigt att allt fungerade. Holly måste bevisa för sin syster att hon var duktig och att Ivy inte hade gjort ett misstag när hon fick bli delägare i Serendipity Lane. Holly hade aldrig gått på college, utan istället stannat kvar i Kismet Bay för att hjälpa hennes syster att öppna butiken. De hade fått ett arv från sin mormor och butiken lät som en bra idé. Hollys tvillingsyster, Sage, hade flyttat iväg och startat ett företag som organiserade evenemang. Hon hade velat lämna Kismet Bay så fort som möjligt, och än så länge hade Fortune’s Fortitude varit en framgång. Sage hade fått jobba med flera kändisbröllop och ett femtioårskalas. Om det fortsatte lika bra skulle Sage snart kunna expandera och anställa mer personal.
”Jag kilar över till Witch’s Brew och köper en kaffe.” Holly tog ner sin kappa från en krok i närheten. ”Vill du ha något?”
”Vänta.” Ivy gick runt butiksdisken, böjde sig ner och tog fram ett paket som hon räckte över. ”Ge det här till Esmeralda. Det är hennes present till Tristan.”
Esmeralda och Tristan ägde Witch’s Brew Coffee Shop. Esmeralda var en annan kusin. Kismet Bay svämmade nästan över av medlemmar i Strange-familjen. Deras förfader Thomas Strange var den första borgmästaren och han hade varit med och grundat Kismet Bay. Sedan dess hade de varit med och styrt staden genom alla tider. Hennes far, Adam Strange, var borgmästare. Hans tvillingbror Bowen var polischef, och hennes farbror Sebastian – den äldste av Strange-bröderna – var åklagare.
”Vad är det för något?” Holly tyckte inte om att inte veta saker.
Ivy himlade med ögonen. ”Om hon ger honom det när du är där så får du se. Varför bryr du dig? Det är inte till dig.”
Hon ryckte på axlarna. ”Jag ville bara veta.” Holly tog paketet under armen. ”Ville du ha en kaffe, eller?”
”Nej.” Ivy skakade på huvudet. ”Men du får gärna gå förbi Blooms of Destiny på tillbakavägen. Amadea och Ophelia borde ha fått julstjärnorna jag beställde. Jag vill ha dem i vårt skyltfönster.”
Hon rynkade på nästan. Hon delade inte sina kusiners passion för blommor. De visste allt om alla typer av växter. I och för sig var det ibland bra att de hade koll på massa olika örter. Alla i staden trodde att Strange-familjen hade beskydd av något magiskt. Det trodde inte Holly, särskilt inte när det kom till kärlek. Alla hade haft otur när det kom till det. Enligt legenden skulle de möta kärleken när de minst anade det, och ibland fanns den mitt framför ögonen. Struntprat. Kärlek uppstod inte ur tomma intet. Det hade hon aldrig någonsin trott på.
”Ok, då”, sa Holly. ”Jag är strax tillbaka.”
”Det vet jag inte riktigt om jag tror på.” Ivy skrattade till.
Holly räckte ut tungan och lämnade butiken. Kanske skulle hon ta god tid på sig ändå …
KAPITEL TVÅ
Staden Kismet Bay var en typisk småstad – eller mer som en stor by. Den var så idyllisk och gullig att det nästan vände sig i magen på Nicholas Bell. Han föredrog storstadens puls och invånarnas mer osentimentala attityd. Alla som bodde i Kismet Bay kände förmodligen varandra och skickade hälsningar till varandras familjemedlemmar när de sågs.
”Varför är vi här, egentligen?” Nicholas blängde mot sin vän Gabriel Reed. ”Jag gillar inte … gulligt.”
”Slappna av”, uppmanade Gabriel. ”Vi stannar bara några dagar för att göra mina föräldrar glada, så att de vet att jag inte håller på att dö eller så.” Han klappade Nicholas på ryggen. ”Vi kommer att vara på väg till en varm sandstrand långt innan du får den där allergichocken som du så tappert kämpar emot.”
Nicholas fick bita sig i tungan för att inte fräsa något till sin bäste vän. Gabriel var fotbollsspelare, en wide receiver för Houston Runaways. Han hade skadat sitt knä i en slutspelsmatch och suttit på avbytarbänken sedan dess. Lagets läkare hade sagt att prognosen inte såg bra ut, och bedömningen från sjukgymnasten hade varit lika illa. Gabriels spelarkarriär verkade vara över, men hans vän ville inte ge upp så enkelt. Han övertalade Nicholas att följa med honom på ett besök hos hans föräldrar, och sedan besöka en knäspecialist i Bahamas. Vad var det ens för kvacksalvare som hade sin läkarpraktik där? Nicholas trodde att knädoktorn skulle säga samma sak som fotbollslagets specialister hade gjort, men Gabriel var hans vän och hade varit ett troget stöd under hela den här prövningen.
”Är det ett kafé?” Nicholas pekade på butiksfasaden. ”Witch’s Brew? Vad är det för slags namn?”
Gabriel ryckte på axlarna. ”Ingen aning. Jag har inte varit här i Kismet Bay på länge. Vi kan väl gå in och se vad de har.”
De gick mot ingången – men Nicholas hann aldrig nå dörren. Istället flög den upp och en brunett sprang in i honom. Varmt kaffe rann nerför hans blå skjorta, och han skrek till när det brände honom. ”Vad håller du på med!?” Rösten dröp av ilska. Han började verkligen hata den här staden, med dess ordinära och trista människor.
”Förlåt så hemskt mycket!” Den unga kvinnan tog ett steg fram och la handen på hans bröstkorg. Hennes beröring kändes som elektricitet och han såg in i hennes ögon. De hade samma färg som havet en vackert solig dag. Hennes hår hade en ovanlig brun nyans, med röda slingor som flöt genom de chokladfärgade lockarna. De såg nästan ut att glittra i solen. Hon var oerhört vacker …
”Det gör inget.” Han sköt undan hennes hand. Hennes beröring påverkade honom, och han var inte säker på att han tyckte om det. ”Det gick bra.”
“Holly?” Gabriel kom fram bredvid honom. ”Vad är det som händer?”
Hon sneglade mot Gabriel. Hennes mun sprack upp i det mest lysande leende Nicholas någonsin hade sett. Det var som att få en knytnäve i bröstet. Den del som redan gjorde ont efter att hon spillt sitt varma kaffe över honom. Vad var det med henne som fick honom att känna saker som han aldrig hade känt förut i hela sitt liv? Han ville inte att känslorna skulle ta