Orestes. Euripides

jag ej honom, om jag såge, kände nu.

      ORESTES.

      Jag är Orestes, Menelaos, som du sökt.

      Ock gerna jag för dig mitt brott berätta vill. ₃₇₅

      Först dina knän jag vidrör, hjelpbegärande,

      Och höjer bönen, utaf ingen qvist bestyrkt:

      Ack, rädda mig! I lycklig stund du kommen är.

      MENELAOS.

      Hvad ser jag, gudar? hvem bland skuggor skådar jag?

      ORESTES.

      Rätt sagdt! för qval jag lefver ej, men dager ser. ₃₈₀

      MENELAOS.

      O, hur din lock är vild och tofvig, arme man!

      ORESTES.

      Min anblick ej, men mina brott besöla mig.

      MENELAOS.

      Utur förtorkadt öga hiskligt stirrar du.

      ORESTES.

      Min kropp är hän, men namnet återstår likväl.

      MENELAOS.

      Hur oförmodlig synes mig din missgestalt! ₃₈₅

      ORESTES.

      Min olycksälla moders baneman är jag.

      MENELAOS.

      Jag hör; men uppskjut sådant prat en liten stund.

      ORESTES.

      Må ske! men gud mot mig är rik på lidanden.

      MENELAOS.

      Hvad går åt dig? hvad krämpa bringar dig förderf?

      ORESTES.

      Medvetandet, att jag förskräckligt handlat har. ₃₉₀

      MENELAOS.

      Hvad nu? – Vist tydligt är, men ej otydligt ord.

      ORESTES.

      Förnämligast den ångest, som föröder mig.

      MENELAOS.

      Svår är guds skickelse, men botelig ändock.

      ORESTES.

      Och raseriet är min mors blodshämnare.

      MENELAOS.

      När började du rasa så? hvad dag var det? ₃₉₅

      ORESTES.

      Då jag i kummel bäddade min stackars mor.

      MENELAOS.

      Hemkommen, eller sittande vid bålet qvar?

      ORESTES.

      På vakt om natten; att ej benen stules bort.

      MENELAOS.

      Var någon annan med, som understödde dig?

      ORESTES.

      Jo, Pylades, som stod mig bi vid modermord. ₄₀₀

      MENELAOS.

      Af hvilka skräckgestalter qväljes du såder?

      ORESTES.

      Tre flickor, nattligt hemska, tycker jag mig se.

      MENELAOS.

      Din mening vet jag, men ej vill jag nämna dem.

      ORESTES.

      De heliga! din bildning hindrar dig från slikt.

      MENELAOS.

      For modermordets skull de så anfäkta dig? ₄₀₅

      ORESTES.

      O ve de qval, som följa mig, elendige!

      MENELAOS.

      Ej gräsligt är, att de få straff, som gräsligt gjort.

      ORESTES.

      Men hela skulden kan jag skjuta bort från mig.

      MENELAOS.

      Uppå din faders död? – det vore obetänkt.

      ORESTES.

      Mig Phoibos sjelf befallt, att modren slå ihjäl. ₄₁₀

      MENELAOS.

      Han är alltså okunnig, han, om dygd och rätt.