”Alla Silvers krigare, MacGils, Silesianerna, alla de, kunde inte kämpa mot rikets män. Hur tror du att ett få tusen av våra män, under ditt befäl, kommer att göra det?
Godfrey vände sig mot honom irriterat, han var trött på att folk tvekade på honom. ”Jag sa aldrig att vi skulle vinna,” kontrade han. ”Jag sa att det är den enda rätta saken att göra. Jag tänker inte överge dem. Om du vill vända om och gå hem, gör då det. Jag kommer att attackera dem själv.” ”Du är en oerfaren befälhavare,” sa han skrockande. ”Du vet inte vad du talar om, du kommer att leda dessa män in i en säker död.” ”Det gör jag,” sa Godfrey. ”Det är sant. Men du lovad att aldrig tveka på mig igen. Och jag vänder inte om.” Godfrey red flera meter framåt och upp för en backe, så att han kunde synas av alla sina män.
”MÄN!” skrek han med en brummande röst. ”Jag vet att ni inte känner mig som en prövad och sann befälhavare, som ni känner Kendrick, eller Srog, eller Erec. Och de är sant, jag har inte de talangerna. Men jag har hjärta, i alla fall vid ett tillfälle. Och det har ni också. Vad jag vet så är det våra bröder där ute, tillfångatagna. Och jag själv skulle hellre inte leva än att se dem tas ifrån oss framför våra egna ögon, och sen gå hem om hundar till våra städer och vänta på att Riket kommer och dödar oss också. Va säkra på det: de kommer att döda oss någon dag. Vi kan alla gå ner dit nu, via fots, och strida, att jaga fienden som fria män, eller så kan vi gå hem med skam och oära. Valet är ditt. Rid med mig, och lev eller inte, men du kommer att rida in i ära!”
Det kom ett skrik från hans män, så entusiastiskt så att det förvånade Godfrey. Alla höjde sina svärd högt upp i luften, och gav honom mod. Det fick också Godfrey att inse verkligheten i vad han nyss sa, och han var lite chockad av sina egna ord. Hans eget mod var skrämmande även för honom. När männen hoppade upp på sina hästar, förberedda sina vapen, och gjorde sig redo för den sista attacken, så kom Akorth och Fulton upp bredvid honom. ”En drink?” frågade Akorth. Godfrey kollade ner och såg honom sträcka sig efter en säck med vin, och han tog den från Akorths hand; han kastade sitt huvud bak och drack och drack, tills han nästan drack allt där i, och han slutade knappt för att hinna andas. Tillslut torkade Godfrey sin mun med baksidan av sin hand och gav tillbaka den.
Vad har jag gjort? Undrade han. Han hade lagt sig, och de andra, in i en strid som han inte kunde vinna. Hade han tänkt klart? ”Jag trodde inte att du hade det i dig,” sa Akorth, och klappade honom hårt på ryggen när han böjde sig fram. ”Vilket tal. Bättre än teater!” ”Vi skulle ha sålt biljetter!” stämde Fulton in. ”Jag antar att du inte har hälften fel,” sa Akorth. ”Bättre att dö på våra fötter än på våra ryggar.” ”På ryggarna är dock kanske inte helt fel, om det är på en bordell,” la Fulton till. ”Lyssna, Lyssna!” sa Fulton. ”Eller att dö med en mugg öl i våra händer och våra huvuden lutade bakåt!” ”Det hade inte varit helt fel,” sa Akorth och drack. ”Men efter en stund antar jag, skulle det bli tråkigt,” sa Fulton. ”Hur många muggar kan en man dricka, och hur många kvinnor kan en man sova med?” ”Jadu, många, om du tänker på det,” sa Akorth. ”Trots det, så antar jag att det skulle vara roligare att dö på ett annorlunda sätt. Inte så tråkigt.” Akorth suckade. ”Om jag överlever detta, så ger det oss i alla fall en anledning att verkligen ta en drink. För en gång i våra liv, så har vi förtjänat det!”
Godfrey vände sig om, och försökte att stänga av Akorths och Fultons snack. Han behövde koncentrera sig. Tiden hade kommit för honom att bli en man, att lämna skämten och baren bakom sig; för att göra riktiga val, som påverkade riktiga män i den riktiga världen. Han kände en tyngt på honom; han kunde inte hjälpa att undra om detta var sin far han kände. På något konstigt sätt, hur mycket han än hatat mannen, så började han att sympatisera med sin far. Och kanske till och med, få hans ära, att bli som honom. Godfrey kände sig reda yr, med vinden i sitt hår, och vinet som var på väg till hans huvud, när han rusade mot en säker död, och han undrade vad i hela friden han hade gett sig in i.
KAPITEL FEM
Thor satt på sin häst, med sin far vid sin sida, McCloud på sin andra, och Rafi stod nära. Bakom dem satt tiotusentals soldater från Riket, huvud-divisionen av Andronicus armé, med bra disciplin och som tålmodigt väntade på Andronicus order. Alla stod på en kant, kollade upp mot höjderna, med deras toppar som var täckta av snö. Ovanpå bergen var McClouds stad, Höglandia, och Thor spände sig när han såg tusentals av trupper gå ut ur staden och rida mot dem, beredda för strid. ”Detta var inte MacGils män; de var soldater från Riket. De hade en rustning som Thor kände igen; när Thor tog ett stadigare grepp om sitt svärd, så var han inte säker på exakt vilka de var, eller varför de attackerade. ”McClouds, mina tidigare män,” förklarade McCloud till Andronicus.” Alla är bra McCloud soldater. Alla än som jag tränat och kämpat med.” ”Men nu har de vänt sig mot dig,” observerade Andronicus. ”De attackerar, och möter dig i strid.” McCloud skrockade, han saknade ett öga, och halva hans ansikte var täckt med Rikets sigill, det såg groteskt ut.
”Jag är ledsen min lord,” sa han. ”Det är inte mitt fel. Det är min son, Bronson. Han har vänt mitt folk mot mig. Om det inte vore för honom, skulle de alla vara med mig just nu för en stor sak.” ”Det är inte på grund din pojke,” rättade Andronicus, med stål i sin röst, som vände sig mot honom. ”Det r för att du är en svag befälhavare och en svag far. Misslyckandet i dig är misslyckandet i din son. Jag borde ha vetat att du inte klarar av att kontrollera dina egna män. Jag skulle ha dödat dig för länge sedan.” McCloud svalde nervöst. ”Min lord, du borde också tänka på att de inte bara slåss mot mig, utan dig också. De vill ta bort Ringen från Riket.” Andronicus skakade sitt huvud, och pillade på sitt halsband med krympta huvuden. ”Men du är på min sida nu,” sa han. ”Så att kämpa mot mig är att kämpa mot dig också.”
McCloud drog sitt värd, och pekade mot den mötande armén. ”Jag ska slåss mot, och döda varenda en av mina egna män,” konstaterade han. ”Jag vet att du kommer det, ” sa Andronicus. ”Om du inte gör det, så gör jag det själv. Jag behöver inte din hjälp, mina män kommer att göra mer skada än du någonsin kan drömma om, speciellt när de leds av min egen son, Thornicus.” Thor satt på sin häst, och hörde svagt deras konversation, men samtidigt hörde han ändå ingenting. Han var i en dvala. Hans sinne svävade med gamla tankar som han inte kände igen, tankar som pulserade genom hans hjärta och fortsatte att påminna honom om den trohet som han var skyldig sin far, hans plikt att slåss för Riket, av hans öde som son av Andronicus.
Tankarna flög rundor åter och åter igen i hans hjärna, och hur mycket han än försökte, så kunde han inte rensa sina tankar, för att tänka sina egna tankar. Det var som om han hade tagits gisslan av sin egen kropp. När Andronicus pratade, så blev varje ord i Thors tanke ett förslag, sen en order. Sedan på något sätt, blev det hans egna tankar. Thor kämpade, en liten del av honom försökte att bli av med dessa invaderande tankar, för att nå någon slags klarhet. Men desto mer han kämpade, desto svårare blev det.
När han satt där på sin häst, och såg den inkommande armén galoppera över slätterna, så kände han blodet i ådrorna flöda, och allt han kunde tänka på var sin lojalitet till sin far, hans behov av att krossa alla som stod i hans vars väg. På ödet att styra Riket. ”Thornicus, hör du mig?” sa Andronicus. ”Är du beredd att bevisa dig själv i strid för din far?” ”Ja far,” svarade Thor och stirrade rakt fram. ”Jag strider mot den som strider mot dig.” Andronicus log bredd. Han vände sig om mot sina män. ”MÄN!” brummade han. ”Tiden har kommit att stå mot fienden, att rensa Ringen på dess överlevande rebeller en gång för alla. Vi kommer att börja med dessa McCloud män som vågar trotsa oss. Thornicus, min son, kommer att leda oss in i striden. Ni kommer att följa honom som ni följer mig. Ni kommer att ge era liv för honom, som ni vore för mig. Sviker ni honom sviker ni mig!”
”THORNICUS!” skrek Andronicus. ”THORNICUS!” kom ett eko från kören av tio tusentals av Rikets trupper bakom dem. Thor,