indskär
I
Alma öste vatten öfver lilla Helmi, som låg på rygg i badbunken med en kudde af bast under hufvudet och en filt öfver magen. Flickan skrek af förtjusning, sparkade filten af sig och slog med händerna i vattnet, så att det stänkte långt omkring.
"Hör du, hör du, lilla ostyriga, som stänker mamma alldeles våt!" pratade Alma. "Och så förkyler du dig ännu på köpet. Var stilla nu! Mamma väter lilla hjessan och tvättar ansigtet också, hvad säger du då? Se så der. Men för all del, bli inte ledsen, det är redan gjordt. Nå, hvem kommer der nu igen? Stäng dörren! Barnet är naket!"
Maja Lisa var det, som stack in hufvudet genom köksdörren.
"Frun, det kommer främmande från staden. De körde med två hästar in på gården."
"Herrar eller fruntimmer?"
"Herrar. Apotekarn och borgmästarn och den der främmande herrn – magister är han ju? Hvad skall man nu få till kvällen, då det inte finns någonting hemma, inte det minsta?"
"Nog hittar Maja Lisa alltid på något."
"Ja, det är lätt sagdt. Frun tar allt som lek. Men jag vet sannerligen inte den här gången hvad jag skall laga åt dem. Knäfveln också, man kan bli riktigt ond. Att de också alltid skola komma hit till förargelse."
"Inte behöfs det några stora anrättningar. Bara man har mat. De måste ju förstå, att man inte på landet alltid kan vara så försedd."
"Om man helst hade fisk. Men när nu också fisken åts upp till middagen, hvarenda stjert."
"Vi ge bara kall mat och filbunke."
"Nog skulle jag veta ännu ett råd."
"Och det vore?"
"Om frun skulle låta mig ta några kycklingar."
"Huru många?"
"Endast tre. Då skulle vi nog få en god kvällsvard."
Alma tyckte det var litet synd om dem, men hon måste ändå slutligen samtycka. Högeligen belåten slank Maja Lisa sin väg, och Alma fick åter en stunds ro.
Hon lyfte Helmi ur vattnet, aftorkade henne sorgfälligt i lakanet och klädde på henne rena kläder. Flickan satt nu skinande och nöjd på modrens knä. En glänsande hvit spetsmössa omgaf de runda kinderna och ur ärmen stack en liten knubbig hand fram.
Alma kysste de lena kinderna, och hakan, och halsen, och den lilla handen.
"Mitt eget kära gull. Min sockerdocka. Mamma äter riktigt upp dig."
Helmi skrattade och sade: "gää." Och för hvarje smekning, modren gaf henne, skrattade hon och sade "gää."
"Gää, gää, gää!" härmade Alma. "Du lilla pladdrerska, kan du inte säga annat än "gää". Säg så här: mamma … mam-ma. Nå, säg nu: mam-ma!"
Helmi såg stint på modrens mun och i nästa ögonblick började hon redan försöka röra läpparna på samma sätt.
"Mamm, mamm, mamm," ljöd det från dem.
Alma fortfor att förestafva:
"Mam-m-ma, mam-m-ma…"
Och Helmi gjorde helt allvarsam med rynkad panna sina första läraktighetsprof:
"Mamm, mamm, mamm…"
Kraftiga steg hördes från det angränsande rummet. Alma vände sitt af glädje strålande ansigte ditåt.
"John, John, kom och hör! Helmi kan redan säga mamma!"
John lade sin arm kring Almas hals och böjde sig ned öfver dem. Men Helmi slutade med detsamma att pladdra, ty hennes blick hade hakat sig fast vid fadrens skägg, hvilket alltid väckte hennes stora intresse.
"Helmi, mitt gull, säg "mamma", säg, så att pappa också får höra.
Mam-ma, mam-ma! Nå?"
Men Helmi hvarken såg eller hörde modren nu mera. Hon hade med utspärrade fingrar gripit efter fadrens skägg och slutligen lyckats få tag i det.
John smålog och tryckte fingret mot hennes kind.
"Jaså, du rycker din far i skägget! Vill du inte släppa lös!"
Han lösgjorde försigtigt de späda fingrarna från sitt ansigte och drog sig litet tillbaka. Helmi flåsade med munnen vidöppen och fäktade med båda händerna, men nådde dock ej detta svarta föremål, som gungade framför henne.
"Hon har ingen ro nu, när hon ser dig," sade Alma. "Men gå längre bort, dit bakom kakelugnen, så skall jag försöka, om inte hon då…"
"Vi skola lemna det till en annan gång; nog hinna vi ju sedan. Om vi nu skulle få toddy ned i löfsalen. Der är främmande."
"Jag vet. Vi ha redan bestyrt om kvällsvarden. Ni får stekta kycklingar."
"Bra. Kom du också och håll oss sällskap. Det är ju varmt och vackert väder nu i kväll."
"Bara jag inte stör er?"
"Stör? Hur kan du komma på något sådant?"
"Det känns så ibland."
"Alma!"
Han lyfte upp hennes haka och såg henne in i ögonen.
"Nej, nej, John. Det var bara skämt. Jag skall komma."
John gick tillbaka till gästerna, och Alma gaf bröstet åt den lilla, att hon sedan skulle få henne att sofva.
"Hvar månne de andra barnen vara; det vore redan tid äfven för dem att gå till hvila," sade hon till Mina, som höll på att bädda deras sängar.
"Vi skola först lägga Helmi i vaggan," sade Mina och lyfte på täcket, så att Alma fick lägga barnet dit från sin arm.
När de sakta vaggat en stund, slöto sig Helmis ögon, och de buro sedan båda vaggan ut i sängkammarn och stälde den bredvid Almas säng.
Det var just i rättan tid, ty nu rusade Arvi, Ella och Lyyli bullersamt in genom köksdörren.
"Mamma, hör", ropade Arvi, "fiskarna nappade så rysligt på våra krokar, och en höll på att komma upp, den var redan nästan, nästan på bryggan, men föll sedan tillbaka, och den var så stor, så här lång!"
"Ja, och jag tänkte också få, men när Lyyli skrek, så blef fisken skrämd," sade Ella.
"Mamma borde neka Lyyli att komma på bryggan, hon är der bara i vägen för oss och så faller hon ännu en vacker dag i vattnet."
"Men ja' fallej inte", försäkrade Lyyli.
"Hvarför får inte Lyyli se på, när ni metar?" frågade modren.
"Men hvems fel är det, om hon faller i sjön?" vidhöll Arvi.
"Lyyli aktar sig ju, att hon inte faller?"
"Lyyli attar sej."
Mina klädde af barnen, och Alma ordnade sin toalett. Hon knöt på sig ett nätt hvitt förkläde och satte en hvit spetsremsa kring halsen. Sommarhatten klädde henne, det visste hon, der hon stod framför spegeln och satte den på hufvudet.
Sedan tog hon sin arbetsväska och gick småsjungande ner.
"Der kommer hon ju," sade John.
"Hvem af herrarna saknade mig?" frågade Alma.
"Undertecknad, er ödmjukaste tjenare," svarade magister Nymark.
"Det var mycket artigt gjordt af er."
"Nog saknade också jag, fastän jag inte hann säga något ännu," upplyste borgmästar Lagander.
Apotekar Leistén smålog endast; han ansåg sig vara alltför gammal för sådant der.
"Om ni skulle veta hur ofta vi verkligen sakna er," fortsatte Lagander. Och huru vi förebrå Karell för att sällskapslifvet blifvit så ledsamt och tort."
"Stackars John! Huru kan ni skjuta skulden på honom?"
"Det var ju han, som tog bort er från vår krets. Ända sen dess ni gifte er, har ni inte visat er någonstädes."
"Och är det också hans fel, att jag blifvit gammal?"
"Ni