blusrock af muslin de lain sväfvade omkring den nog fylliga figuren; rosabanden i en elegant spetsmössa passade hvarken till hennes år, ännu mindre till hennes utseende.
Idas hjertliga men vördnadsfulla helsning besvarade hon med en kall kyss på kinden; tonen, hvarmed hon bjöd henne vara välkommen, var intet sägande; och utan att inlåta sig i något samtal, befalte hon betjenten servera thé åt mamselln. Sedan skulle den, som ännu stod vid dörren och afvaktade hennes befallning, föra mamselln i fröknarnes arbetsrum, dit en säng skulle ställas för hennes räkning. Efter dessa anordningar vände hon sig åter till Ida, sägande, att hon nu vore hindrad, men att de skulle återse hvarandra följande dagen vid frukostbordet.
Med det redan kallnade théet nedsväljde Ida de tårar som ovillkorligt ville frambryta – ty huru litet hade hon, vand vid okonstlad hjertlighet och välvilja, någonsin kunnat ana eller tänka sig ett sådant mottagande – hon följde sedan med till det anvisade rummet, som låg innanföre det, hvari hon först blifvit införd.
Lemnad här åt sig sjelf, såg hon sig omkring. Med allt skäl kunde detta kallas ett arbetsrum; ty ett halft dussin sybågor med halffärdiga, eller endast påbegynta arbeten i tappetseri och broderi, äfvensom mönster, stramaljer af diverse färger, samt högar af sammantrassladt zefir-garn intogo bord, stolar, m.m. Detta, äfvensom några perl- och knytningsarheten, visade att julen var i antågande. Men för att till dess hinna få allt detta färdigt, fordrades ett dussin snälla händer. Van vid sysselsättning och ordning, företog sig Ida att reda ut och i ordninglägga det trassliga garnet, samt ge det öfriga ett trefligare utseende, medan hon allt emellanåt lyssnade, om icke någondera af hennes kusiner skulle infinna sig; men derpå väntade hon förgäfves. Sluteligen kom en piga med hennes qvälsvard, bestående af kall mat, bäddade hennes säng, visade henne att man med en regel kunde stänga dörren innanföre, och aflägsnade sig.
Nu frambröt de länge återhållna tårarne. Ack! suckade hon, hvarföre kom jag hit, hvarföre lemnade jag mitt älskade och trefliga hem för att se mig behandlad med köld och likgiltighet. Att mina kusiner, för min skull, antingen skulle lemna sina gäster, eller införa mig bland desse, såsom jag kom från en besvärlig resa, derpå undrar jag icke numera, ty allt omkring mig intygar att våra förhållanden äro så olika; men ägna mig några ögonblick till en vänlig helsning, eller skicka mig några hjertliga ord, som en ursäkt, om detta icke låtit sig göra, det hade väl ändå icke varit för mycket. Men – måhända jag likväl gör dem orätt; kanske har ingen låtit dem veta min ankomst. Morgondagen skall åter försona hvad min egen otålighet och ringa vana vid "stora verlden" genast ansåg för ogästvänlighet.
Under dessa och dylika tankar somnade Ida sent omsider, och vaknade i detsamma en väggklocka i rummet utanföre slog sju. Af farhåga att hafva försofvit sig, steg hon upp och klädde sig, oaktadt det var mörkt i rummet, med den tanken: att om hennes kusiner ville öfverraska henne, de då ej skulle finna henne oklädd; sakta drog hon ifrån regeln, och tog sitt ljus för att tända det i yttre rummet, men äfven der var mörkt.
Jag måste misstagit mig om klockslagen, tänkte hon, och ämnade vända om, men då blef hon varse eldsken genom glasrutan på en dörr som förde till köket. Der möttes hon af hushållerskan, som storligen förundrade sig öfver att mamsell redan var uppstigen och färdig klädd, hon, som nu riktigt bordt hvila ut efter sin resa. "Här i huset stiger ingen af herrskapet upp förrän mellan åtta och nio, ty sällan går någon i säng före midnatten; men oaktadt jag får vara den aldra sista, måste jag dock vara den första som stiger upp. Då jag omöjligt kan vänta på deras kaffe, består jag mig vanligtvis mitt morgonkaffe sjelf, och om mamsell är van att stiga tidigt upp, så kan hon alltid dricka en kopp med mig. För det närvarande skall häradshöfdingen alltid ha kaffe till sig på slaget sju – och 'aldrig så mager stek att ej något dryper af', säger ordspråket – gå nu in tillbaka, min lilla mamsell; så snart jag skickat in häradshöfdingens 'mandarin', hemtar jag panna och tillbehör, och vi dricka då tillsammans."
Del dröjde också länge förrän hon kom; medan de drucko, slog gumman upp sin språklåda:
– Så ondt det gjorde mig att mamsell måste tillbringa hela långa qvälln här allena, var jag "okapabel" att komma ifrån för att prata bort en stund. Det sved mig in i själen att se henne mottagas som en vild fremmande af sin närmaste slägtinge, ehuru det allt förut anade mig huru det skulle gå. Hon är god och oerfaren, och tänker derföre väl om alla menniskor; men vår fru är skam till sägandes – en riktig kalkonhöna af lutter förnämhet; rangen af öfverstlöjtnanska har förvridit hennes svaga hufvud. Skulle någon tro det? hon söker öfvertala sin man att skaffa sig adelskap; men det lär icke vara så lätt det, och kostar, efter hvad jag förmodar, vackra pengar, och dessa gå åt, när de finnas, som smör för solsken.
– Men hennes döttrar?
– Äplet faller sällan långt ifrån trädet, och det sannas äfven här, ty den äldsta är "justement" modrens afbild. Stolt och inbilsk, tror hon sig förmodligen bli en grefvinna med tiden. Den yngre systern är bättre, men en yrhätta, som gerna gör "spektakel" af alla menniskor; qvick är hon som en girs, men har intet tålamod med någonting "regelt." Det är hon som begynt med alla dessa arbeten, som mamsell säkert får tråka med, ty genom henne blifva de i all evighet icke färdiga.
– Är den af frun omnämnda häradshöfdingen son i huset?
– Nej bevars! han är brorson till öfverstlöjtnanten, som visst icke vore emot att få honom till måg, ty den unga herrn har sin goda utkomst, och är utomdess en ganska hygglig ungdom, som…
Frun blef nu utkallad och Ida lemnad allena att eftersinna hvad hon hört, tills klockan nära tio, då betjenten kom för att föra henne till frukosten.
I stället att visa henne den ginaste vägen genom köket till matsalen, hade han tillsägelse att ledsaga henne genom koridoren, tamburen och salongen. Sannolikt ville man imponera på den fattiga slägtingen, genom de många, för henne fremmande lyxartiklarna.
Vid en pelarvägg i salongen satt en ung dam i en elegant morgonklädsel; hon spelade vårdslöst med ena handen, under det att hon talade vid en bredvid stående ung man, som tankspridd bläddrade genom ett häfte med noter. Ida igenkände i honom densamma hon mötte i koridoren aftonen förut. Han bugade sig artigt, och en glad öfverraskning målade sig i hans blick, under det att damen endast höjde sig ett par tum från stolen och med handen visade på en dörr till venster om kaminen.
Ida följde anvisningen och tänkte: den der är säkert häradshöfdingen, men hon var säkert någon fremmande person här i huset.
I rummet, der frukosten väntade, befunno sig trenne personer; vid ett fönster satt öfverstlöjtnanten insvept i en mångbrokig schlafrock, rökande en cigarr och läsande i ett tidningsblad; vid det andra stod en ung flicka med ett gladt och lifligt ansigte, som kunnat kallas vackert, om hon ej varit så fräknig och hennes blonda lockar icke skiftat för mycket i rödt. "Hennes nåd" satt i en mahogny, med tappiseri beklädd gungstol, och karesserade en hvit spitshund, som häftigt skällande rusade ned emot Ida. Ofverstlöjtnanten lade från sig tidningen och cigarren, likväl utan att stiga upp eller lyfta på rökmössan räckte han handen mot den unga flickan och drog henne till sig, fixerade henne, sägande: "Var icke rädd för hunden, mitt vackra barn, den är på långt när icke så farlig som den skäller till" – och nu tryckte han en ljudelig kyss på hennes rosiga kind, hvars fina hud erhöll ett synbart märke efter hans yfviga, sträfva, rödaktiga mustascher. Men denna helsning syntes mera vara ägnad den vackra flickan, än hans hustrus nära anförvandt.
Den unga damen hade emellertid tystat hunden, och fattade nu Idas hand, sägande: "Välkommen till oss, kära Ida, så heter du ju, vill jag minnas? och som ingen vill presentera mig, så vill jag göra det sjelf. Jag är den yngre dottern här i huset och heter i skriftspråk Natalia, i dagligt tal Natinka."
Hjertligt besvarade Ida hennes handtryckning. Glädjen öfver detta förhoppningsväckande bemötande varade dock icke länge; ty under denna lilla scen hade tanten varsamt stigit ned från gungstolen, helsande henne med en nådig nick, likväl utan att taga henne