i huset. På läkarens inrådan, som ville ha ett ostördt lugn för sin patient, begåfvo vi oss i andra rummet, och trefnaden infann sig åter.
I anledning af några jemförelser mellan landt- och stadslif, yttrade jag, att jag denna sommar vore i tillfälle att någorlunda njuta det förstnämnda, emedan jag, jemte ett par kamrater, skulle ha uppsigt öfver ett arbetskommando, som skulle rödja upp en vidsträckt plan invid X kyrka i N. socken, för att göra planen tjenlig till exercis.
«Ack hur roligt!» utbrast Leonna, «vi bli då grannar! Väl ligger Grönskog två mil derifrån, men hvad vill det säga? Jag får ofta följa med pappa till kyrkan om söndagarna. Det rödmålade huset nära invid planen tillhör pappa. Det vindsrum, som har sina fönster åt den sidan, är min kammare. Vi kunna då åtminstone utbyta en helsning, till dess kusin Feodor blir bekant med pappa.»
I detta glada öppna förtroende ligger ej en skymt af koketteri. Hon anser mig som en barndomsbekant, en nära slägting. Måtte hennes föräldrar tänka på samma sätt! Jag erhåller då lätt inträde i deras hus. Väl lär jag då äfven få den äran, att räkna någon sort aflägsen skyldskap med en viss sikter af samma namn, men huru nära, det har jag aldrig velat fråga, ty på den krabaten spiller jag icke ett ord.
Det var endast ett löst rykte, som lockade mig ifrån Rönnbacka. Jag har således haft tid att skrifva ett så vidlöftigt bref. Du ursäktar väl din pratsjuke vän
Feodor.
När löjtnanten efter fem dagars frånvaro, åter kom till Rönnbacka, mottogs han af fru Palman, som sysselsatt i köket, endast kunde be honom stiga in i salen. Majoren låg i mera upprest ställning, armen låg spjälad. Garçon utgjorde hans enda sällskap.
Vänskapsfullt räckte han den friska handen mot vännen, som å sin sida fägnade sig öfver de omisskänneliga tecken till återkommande helsa, som röjdes i majorens utseende.
«Ja du har rätt, jag känner mig ofta må bättre än före den händelsen, som bragte mig på detta läger,» svarade majoren, «och din närvaro skall bidraga att muntra mitt sinne. Om din förra härvaro har jag icke redigt begrepp, ty många fantasibilder omgåfvo då mitt plågoläger, och jag vet ännu knappt, hvad som varit dröm eller verklighet.»
Feodor lyckönskade honom att vara under så goda menniskors omvårdnad. Tacksamt erkände majoren detta, och tillade: «numera ser jag likväl ingen annan omkring mig, än den goda gamla frun, ty min hederliga värd reste bort i förgår, och ändå förekommer det mig stundom, som om jag betjenades af osynliga händer, eller att en skyddsengel vakade öfver mig, när jag slumrar, men som genast försvinner, när jag vaknar. Det är, jag finner det nog, en lemning af de fantasier febern alstrade; ty när jag denna morgon frågade Vasilij, hvad han tänkte derom, svarade han endast med ett skakande på hufvudet, och ett eget tvetydigt leende.»
Feodor ville ej ingå i någon förklaring öfver denna andesyn, men lofvade underrätta sig om något ungt fruntimmer icke varit i rummet, under dessa senare dagar.
Fru Palman kom nu in och bjöd löjtnanten i sitt rum, för att äta frukost.
Der träffade han Ottilia; ehuru hon vänligt kom honom till mötes, och syntes fägna sig öfver hans ankomst, syntes hon honom blek, nästan sorgsen.
«Mår fröken icke väl, eller har något obehagligt inträffat?» frågade han sluteligen.
«Nog mår jag bra, men jag är ledsen öfver att onkel just måste resa bort, när jag så oförmodadt skulle förlora Leonnas sällskap; här sitter jag nu allena, nästan som en fånge, och vantrifs så der smått.» —
Feodor hade med säkerhet trott sig här återfinna Leonna, men smärtsamt träffade honom underrättelsen om hennes frånvaro; ty dessa dagar hade lärt honom inse, huru dyrbar hon var för hans hjerta. Han frågade om orsaken till hennes förut icke påtänkta bortresa.
«Den känner jag icke, och derföre är jag mest orolig. Onkel hade nyss rest bort i förgår, när Leonnas bror kom hit, med befallning från fadren, att hon genast skulle komma hem.»
«Har fröken Leonna en bror?» frågade Karlowitsch med en obehaglig aning.
«Kan löjtnanten vara okunnig om, att Maria Smitts förlofvade är Leonnas halfbror?»
«Namnet har väl ledt mig på den förmodan, att de vore slägtingar, men icke att han kunde vara en engels bror. – Det är jag, som beklagligtvis, genom en fördömd pratsjuka, gifvit anledning till denna frökens förlust.»
Ottilia bad honom förklara sig närmare.
«Hemkommen härifrån, mötte jag mamsellerna Smitt på gården. Den äldre frågade, hvarifrån jag kom, hvarföre jag rest bort så hals öfver hufvud. Med få ord omtalte jag major Ivanoffs olyckshändelse, och att han varit lycklig nog att här finna deltagande och vård. Jag var dum nog att tillägga: det jag om några dagar åter skulle fara och se efter honom. Då nu frökens bror, som visste henne vara här, erfor detta, så ville han väl åter visa ett prof af sin hatfullhet, sin ovilja mot mig.»
Fru Palmans inträde afbröt ämnet, och talet föll på majoren; löjtnanten hoppades snart se honom återställd.
«Tror ni det verkeligen?» frågade Ottilia lifligt. Derefter tillade hon något förlägen. «På två dagar har jag – knappt sett honom.»
«Och likväl tror han sig märka ett huldt väsende, som ofta omsväfvar hans läger, ehuru hon genast försvinner, så snart han vill öfvertyga sig om synen är verklighet, eller ett foster af inbillningen.»
Ottilia rodnade lätt för hans forskande skälmska blick. «Nå visserligen har jag någongång, när han slumrat, smygt mig in i rummet, för att obemärkt se efter att ingenting felades. Fru Palman har mycket att göra – äfven står der en byrå som innehåller saker» —
«Men hvarföre har fröken förbjudit Vasilij att tala om er för sin husbonde?»
«Allt vet löjtnanten också!»
«Och hvarföre vill icke fröken visa sig?» frågade han allt mera enträgen.
«Hvarföre?» sade hon. «Emedan den person, för hvilken majoren ansåg mig under sin yrsel, sannolikt har, för att dömma af några hans yttranden, blifvit skild från honom, antingen genom döden, eller på något annat för honom ganska smärtsamt sätt. Hvarföre då nu upplifva dessa sorgliga hågkomster genom min åsyn, innan han är fullkomligt återställd? – Han har emedlertid glömt sina fantasier, och jag är en likgiltig, för honom alldeles fremmande varelse.» En liten ofrivillig suck smög sakta fram.
«Jag delar icke frökens åsigt af saken,» invände löjtnanten. «Detta förhemligande verkar ofördelaktigare på hans fantasi, än verkligheten; för den skola säkert alla skuggbilder försvinna. Gör mig derföre till viljes! Tillåt mig att presentera er.»
Synbart öfverraskad, frågade hon något förlägen, om det icke vore bättre att afvakta onkelns återkomst; men af farhåga att detta hade utseende af tillgjordhet, ändrade hon genast mening, och gaf sitt bifall.
Gerna hade Feodor, af ungdomlig nyfikenhet och öfverdåd, velat öfverraska sin vän genom Ottilias oförberedda närvaro, för att se hvilket intryck detta gjorde, men hans bättre känsla nekade. Majoren underrättades om rätta förhållandet, likväl med undantag af deras fransyska konversation – ett förbehåll som han måste gå in uppå. Några ögonblick senare förde han Ottilia jemte fru Palman till hans säng.
Majoren bad honom tolka sin hjertliga tacksamhet för all den omvårdnad de skänkt honom, och anhöll om deras fortfarande godhet och tålamod.
Under det att löjtnanten öfversatte majorens ord, höll denne Ottilias hand, som hon rodnande lemnat honom, och han betraktade henne nu med blickar, hvarur åter en känsla af glädje och liflig öfverraskning strålade. Nästan utom sig, ropade han: «O huru lik hon är min aflidna så smärtsamt saknade syster Anna!»
Den unga flickan, som ej förstod meningen, men väl hörde honom med häftighet