gick in i rummet.
”Ligg kvar i sängen”, sa hon. ”Stanna där du är”.
”Mamma du skrämmer mig", sa April med skakig röst.
Det var inga problem med det, tyckte Riley. Hon var ordentligt rädd själv, och hennes dotter hade all anledning att vara lika rädd som hon själv var. Hon gick bort till Aprils garderob och lyste in med ficklampan. Ingen där. Ingen under Aprils säng heller.
Vad skulle hon nu göra? Hon var tvungen att leta igenom varje vrå i hela huset.
Riley visste vad hennes före detta partner Bill Jeffreys skulle säga.
För helvete Riley, ring efter hjälp.
Hennes gamla ovana att göra allt på egen hand hade alltid gjort Bill uppretad. Men den här gången skulle hon lyda hans råd. Med April i huset så tänkte Riley inte ta några risker.
”Ta på dig en morgonrock och några skor", sa hon till sin dotter. ”Men lämna inte rummet—inte än”.
Riley gick tillbaka till sitt sovrum och tog telefonen från sängbordet. Hon slog snabbnumret för beteendeanalysenheten. Så fort hon hörde en röst så väste hon, ”Det här är specialagent Riley Paige. Någon har brutit sig in i mitt hem. Han kanske är kvar. Skicka hit någon snabbt”. Hon tänkte efter en sekund och lade till, ”Och skicka ett team för att säkra bevis”.
”Det fixar vi direkt", fick hon som svar.
Riley avslutade samtalet och gick ut i hallen igen. Förutom de två sovrummen och hallen så var resten av huset fortfarande mörkt. Han kunde vara var som helst, väntandes på rätt ögonblick att anfalla. Den här mannen hade överraskat henne förr, och den gången hade det nästan kostat henne livet.
Riley gick effektivt genom huset och tände lampa efter lampa med pistolen redo. Hon lös in i varje garderob och varje mörkt hörn.
Slutligen tittade hon upp mot hallens tak. Luckan ovanför henne ledde till vinden via en stege som man drog ner. Vågade hon klättra upp där för att leta?
Då hörde Riley polissirenerna. Hon suckade djupt av lättnad när hon hörde ljudet. Hon insåg att byrån hade ringt den lokala polisen för beteendeanalysenhetens kontor låg mer än en halvtimme bort.
Hon gick till sitt sovrum och tog på ett par skor och en morgonrock, sen gick hon tillbaka till Aprils rum.
”Följ med", sa hon. ”Håll dig nära mig”.
Riley la sin vänstra arm runt April och höll fortfarande hårt i pistolen. Den stackars flickan skakade av rädsla. Riley ledde April till ytterdörren och öppnade den i samma stund som flera poliser i uniform kom springandes uppför trottoaren.
Den manlige polisen som hade befälet gick in i huset med sitt tjänstevapen draget.
”Vad är det som hänt?” frågade han.
”Någon var i huset", sa Riley. ”Han kanske fortfarande är kvar”.
Polismannen tittade nervöst på pistolen i hennes hand.
”Jag är från FBI”, sa Riley. ”Agenter från beteendeanalysenheten kommer snart. Jag har redan sökt igenom huset, förutom vinden”. Hon pekade. ”Det finns en lucka i taket i hallen”.
Konstapeln ropade, ”Bowers, Wright, gå in och kolla igenom vinden. Resten kollar trädgården, baksidan och framsidan”.
Bowers och Wright gick direkt till hallen och drog ner stegen. De drog sina vapen. En väntade under stegen medan den andre klättrade upp och lös runt med sin ficklampa. Efter en stund så försvann han upp på vinden.
En liten stund senare så ropade han, ”Ingen här”.
Riley ville känna sitt lättad. Men sanningen var att hon halvt hade hoppats på att Peterson hade varit där uppe. Han hade kunnat bli anhållen här och nu—eller ännu bättre, skjuten. Hon var nästan helt säker på att han inte skulle gömma sig i trädgården, varken på framsidan eller baksidan.
”Har du en källare?” frågade konstapeln.
”Nej, bara en krypgrund”, sa Riley.
Konstapeln ropade, ”Benson, Pratt, kolla under huset”.
April höll fortfarande fast i sin mamma för glatta livet.
”Vad är det som händer, mamma?” frågade hon.
Riley tvekade. Hon hade i många år undanhållit den hemska sanningen om hennes jobb för April. Men hon hade nyligen insett att hon hade varit överbeskyddande. Så hon hade berättat för April om hennes traumatiska fångenskap hos Peterson—eller i alla fall så mycket som hon trodde att hon skulle klara. Hon hade också berättat att hon inte trodde att han verkligen var död.
Men vad skulle hon säga till April nu? Det visste hon inte.
Riley kramade om sin dotter hårt. Hon nickade och försökte dölja rysningen som gick igenom hela hennes kropp.
”Han lever”.
Kapitel 2
En timme senare så kryllade det med polis och FBI-agenter i Rileys hus. Tungt beväpnade federala agenter och ett bevisteam jobbade med polisen.
”Lägg småstenarna på sängen i en påse”, ropade Craig Huang. ”Vi måste kolla om det finns fingeravtryck eller DNA på dem”.
Till en början hade Riley inte varit glad att Huang hade befälet. Han var väldigt ung, och hennes tidigare erfarenheter med att jobba med honom hade inte gått så bra. Men nu såg hon att han gav bra order och organiserade brottsplatsen effektivt. Huang började växa in i sin roll.
Bevisteamet jobbade hårt med att gå igenom varje centimeter av huset och leta efter fingeravtryck. Andra agenter hade försvunnit in i mörkret bakom huset i hopp om att hitta hjulspår eller ett spår ut i skogen. Nu när saker och ting verkade gå som de skulle så ledde Huang bort Riley från de andra och in i köket. De satte sig vid bordet. April, som fortfarande var mycket darrig, gjorde dem sällskap.
”Nå, vad tror du?” frågade han Riley. ”Finns det någon chans att vi kan få tag på honom?”
Riley suckade uppgivet.
”Nej, jag tror tyvärr att han kommit undan. Han måste ha varit här tidigare på kvällen, innan jag och min dotter kom hem”.
Då kom en kevlar-klädd kvinnlig agent in från husets baksida. Hon hade mörkt hår, mörka ögon, och mörk hy, och hon såg ännu yngre ut än Huang.
”Agent Huang, jag hittade något”, sa kvinnan. ”Rivmärken på bakdörrens lås. Det ser ut som om någon dyrkade upp det”.
”Bra jobbat, Vargas”, sa Huang. ”Nu vet vi hur han tog sig in. Kan du stanna här med Riley och hennes dotter en stund?”
Den unga kvinnans ansikte fylldes med glädje.
”Det gör jag gärna”, sa hon.
Hon satte sig vid bordet, och Huang gick ut ur köket och tillbaka till de andra.
”Agent Paige, jag är agent María de la Luz Vargas Ramírez”. Hon log. ”Jag vet att det är en munfull. Det är nåt vi mexikaner gör. Folk kallar mig Lucy Vargas”.
”Jag är glad att du är här, agent Vargas”, sa Riley.
”Kalla mig Lucy, tack”.
Den unga kvinnan blev tyst och bara stirrade på Riley ett tag. Tillslut så sa hon, ”Agent Paige, jag hoppas det inte är olämpligt att jag säger det här, men… det är verkligen en ära att träffa dig. Jag har följt ditt arbete ända sedan jag gick på akademien. Hela din meritlista är fantastisk”.
”Tack”, sa Riley.
Lucy log med beundran. ”Jag menar, hur du avslutade Peterson-fallet—hela historien gör mig ställd”.
Riley skakade på huvudet.
”Jag