Ärans Löfte . Морган Райс

väg över fältet lossade Erec en kastkniv från bältet, siktade och kastade mot den ledande soldaten där framme. Det var ett perfekt kast. Kniven sjönk in i strupen, soldaten höll sig om halsen, tappade tömmarna och föll från hästen. Precis som Erec hoppats föll han framför hovarna på andra hästar och fick flera att snubbla och falla till marken med ett brak.

      Erec höjde ett spjut i en hand och en sköld i den andra, sänkte sitt visir och red av alla krafter. Han skulle rida så hårt och snabbt som det var möjligt in i hären, blockera de slag han kunde och skära rätt igenom trupperna.

      Erec skrek och red rätt mot soldaterna. Åratal av tornering kom till användning nu, och han använde det långa spjutet till att stöta den ene soldaten efter den andre från hästen. Han hukade sig lågt i sadeln och skyddade sig med skölden. Slagen regnade från alla håll mot hans sköld och rustning. Svärd, yxor, stridsklubbor – en storm av stål – slog ned, och Erec bad att hans rustning skulle hålla. Han höll hårt om spjutet och fällde så många soldater som han kunde och skar en väg genom trupperna.

      Erec saktade inte ned, och inom en minut kom han ut på andra sidan, efter att ha skurit en rak väg av förödelse genom soldaternas mitt. Han hade dräpt ett dussintal soldater – men han hade också betalat för det. Han andades tungt, kroppen värkte och klangen av metall ringde i öronen. Det kändes som om han gått genom en köttkvarn. När han tittade ned såg han att han var täckt av blod. Lyckligtvis kände han inte av några större sår. Det tycktes vara mindre skråmor och skärsår.

      Erec red runt i en vid cirkel och tillbaka igen, redo att åter möta hären. Soldaterna hade också vänt om, i sin tur redo till nytt anfall. Erec var stolt över de segrar han haft så långt, men det blev allt svårare att hämta andan, och han visste att nästa ritt bland de där soldaterna kunde bli hans sista. Ändå gjorde han sig redo att anfalla igen, ovillig att någonsin vika från en strid.

      Så hördes andra, oväntade rop som kom från den andra sidan av hären. Erec blev först förvirrad när han såg en trupp av soldater som anföll från andra sidan. Men så kände han igen rustningarna, och han blev lättare om hjärtat. Det var hans vän från Silvergardet, Brandt, och med honom kom hertigen och ett dussin av hans män. Erec kände ett styng av oro när han såg Alistair ibland dem. Han hade bett henne att sätta sig i säkerhet i slottet, men hon hade inte lyssnat. För det älskade han henne mer än han någonsin skulle kunna säga.

      Hertigens män anföll hären bakifrån med vildsinta stridsrop och skapade kaos. Hälften av hären vände om och mot dem och det hördes ett våldsamt brak av metall när de slog ihop. Brandt ledde vägen med sin tvåhandsyxa. Han svingade mot den främste av soldaterna och högg huvudet av honom och fortsatte sedan i samma rörelse igen och fäste den i bröstet på en annan.

      Erec gladdes och kände styrkan återvända. Han drog nytta av kaoset och red mot återstoden av hären. När han galopperade fram böjde han sig åt sidan och slet till sig ett spjut som satt i marken, lutade sig bakåt och kastade det med styrkan av tio män. Spjutet sköt rätt genom halsen på en soldat och fortsatte genom och satte sig i bröstet på en annan.

      Så höjde Erec svärdet högt över huvudet och högg mot förste soldat som kom inom räckhåll. Först klöv han skaftet på soldatens stridsklubba och sedan snurrade han runt och högg huvudet av honom.

      Erec fortsatte kämpa och kastade sig in bland soldaterna med alla krafter han hade kvar, och stack och blockerade, parerade och anföll soldaterna som svärmade runt på alla sidor. Han växlade mellan att höja skölden till försvar och skydd mot slag efter slag och egna anfall. Inom några ögonblick var han omringad av slag från alla håll av dussintals soldater.

      Han dräpte fler än han kunde räkna, men till och med med hertigens män som anföll i flanken var de för många. En av dem lyckades få in ett slag med en stridsklubba i ryggen på Erec, mitt mellan skulderbladen. Han skrek av smärtan när det taggiga metallklotet träffade hans ryggrad och han föll från hästen till marken och tappade andan av smällen.

      Men han gav inte upp. Instinkterna tog över och han hade sinnesnärvaro nog att snabbt rulla runt och höja skölden till skydd mot det slag som var på väg mot hans huvud. Så riposterade han med sitt svärd och högg armen av mannen.

      En annan soldat försökte trampa honom i huvudet, men Erec snodde runt och högg benen av hästen så att ryttaren kastades till marken – dit Erec rullade fram och stack honom i bröstet.

      Fler och fler män drog samman runt Erec, och han lyckades komma upp på knä och blockera slag efter slag och kontra när han kunde mot svärmen av fiender. Han blev allt svagare i axlarna. En ovanligt stor riddare med ett rakt, långt skägg klev fram och höjde en yxa högt över huvudet. Erec höjde sin sköld för att blockera, men en annan soldat sparkade den ur hans hand, och innan han reagerat hade ännu en soldat kommit fram och tryckt ned honom i marken med foten. De var allt för många, och Erec var för utmattad. Han kunde inte annat än se på när den store riddaren påbörjade hugget med yxan.

      Plötsligt hördes ett väldigt larm, och Erec tittade upp och såg Brand kliva fram med ett vildsint rop och höja svärdet och svinga det av alla krafter och med ett och samma hugg klyva skaftet på yxan och hugga huvudet av riddaren.

      Hertigen och hans män kom efter och anföll soldaterna runt Erec och högg sig fram till honom. Erec själv snodde runt och greppade benet på soldaten som ställt sig på honom, slet honom till marken och rullade fram och bröt nacken av honom med sina bara händer.

      Erec slet en dolk från den döde mannens bälte, snodde runt och stack en annan fiende, som just högg mot honom, i sidan av halsen. Han kom på fötter igen, lyfte svärdet från det blodiga fältet och kände hur han ännu en gång återfick krafterna.

      Erec svingade svärdet åt alla håll, upplivad av att åter kämpa vid sidan av sin vän Brandt och förstärkningarna från fler av hertigens män. Snart hade de huggit sig fram och tillsammans dräpt minst ett dussintal av de män som stått runt dem.

      Erec fann en ny häst och satt upp igen, och snart hade han förenats med de andra. Han tog in situationen. Han hade flera dussin av hertigens män vid sin sida, och tillsammans stod de nu inför vad som återstod av borgherrens män, omkring hundra män allt som allt. Han spanade genast efter Alistair, och såg att hon satt upp på Warfkin vid sidan av slagfältet. Hon var trygg där från striden och det fick Erec att känna sig lättad.