hem!”
Kolk gick rätt fram mot pojken, som börjat dra sig undan från relingen, grep honom i skjortan och slet honom rätt upp i luften.
”Då skall du lära dig att simma!”, morrade Kolk, och sedan, till Thors stora förskräckelse, slängde han pojken överbord.
Pojken flög genom luften, skrikandes de tre, fyra meterna ned mot det rasande havet. Han landade med ett plask och flöt sedan, vilt fäktande, upp till ytan, flämtande efter luft.
”HJÄLP!”, skrek han.
”Vilken är Legionens första lag?”, skrek Kolk ut till de andra pojkarna på skeppet, utan en blick på pojken i vattnet.
Thor var vagt bekant med det rätta svaret, men alltför distraherad av synen av pojken som drunknade där nere i vattnet för att svara.
”Att hjälpa den legionär som är i nöd!”, skrek Elden.
”Och är han i nöd?”, vrålade Kolk, med fingret pekande mot pojken där nere.
Pojken lyfte armarna, steg och sjönk i vattnet medan de andra pojkarna stod på däck, för rädda för att dyka efter.
I det ögonblicket hände något märkligt med Thor. När han fokuserade på pojken som höll på att drunkna var det som att allt annat sjönk undan. Thor tänkte inte längre på sig själv. Att han själv kunde dö föll honom inte in. Havet, vidundren, strömmarna… allt gled åt sidan. Allt han kunde tänka på var att rädda någon annan.
Thor klev upp på den breda ekrelingen, böjde knäna, och kastade sig, utan att tänka, högt upp i luften och med huvudet först mot de fräsande, röda vågorna där nere.
Kapitel fem
Gareth satt på sin fars tron i stora salen, strök med händerna över armstödens lena trä och såg ut över scenen framför sig: tusentals av hans undersåtar hade trängt sig samman i salen, anlända från alla delar av Ringen för att beskåda den här unika händelsen och se om han kunde lyfta Ättesvärdet. Se om han var den utvalde. Inte sedan hans far varit ung hade folket fått en chans att se det lyftas – och ingen verkade vilja missa det. Upphetsningen hängde som ett moln i luften.
Gareth själv var helt bedövad av förväntan. Han såg rummet fortsätta att fyllas, mer och mer folk tränga ihop sig, och började undra om hans fars rådgivare inte haft rätt, om det verkligen inte varit en dålig idé att ceremonin i den stora salen och inför allmänheten. De hade manat honom att pröva i den lilla, avskilda svärdskammaren, enligt resonemanget att det då skulle finnas färre vittnen om han misslyckades. Men Gareth litade inte på faderns gamla rådgivare. Han litade mer på sitt eget öde än på sin fars män, och han ville att hela riket skulle se vad han uträttat, att de skulle vara där som vittnen om att han var den utvalde. Han ville ha det ögonblicket inskrivet i historien. Ögonblicket då hans öde uppenbarats.
Gareth hade anlänt till salen i stil, stegat fram omgiven av sina rådgivare, med krona och mantel och spiran i hand – han ville att de alla skulle veta att han, och inte hans far, var den sanne kungen, den verklige MacGil. Precis som han förväntat så hade det inte tagit lång tid att känna att det här var hans slott, och hans undersåtar. Nu ville han att folket skulle känna det också, att denna maktuppvisning skulle ses av så många som möjligt. Efter idag skulle de veta med all säkerhet att han var deras ende sanne kung.
Men nu när han satt där ensam på tronen, med blickarna bort mot det tomma järnstället i salens mitt, där svärdet skulle placeras – upplyst av en ensam solstråle som flödade ned från taket – var han inte längre så säker. Vikten av vad han skulle göra tyngde honom. Det var ett oåterkalleligt steg, utan återvändo. Vad skulle hända om han misslyckades? Han försökte skjuta undan tanken.
Den väldiga dörren i salens bortre ända öppnades med ett knarrande, och efter en stunds upphetsat hyschande föll en förväntansfull tystnad i rummet. In marscherade ett dussin av hovets starkaste män med svärdet emellan sig, och alla baxnande under tyngden. Sex män bar på var sida, i långsam marsch, ett steg i taget fram mot svärdets viloplats.
Gareths puls slog snabbare när han såg det närma sig. För ett ögonblick tappade han självförtroendet – om dessa tolv män, större än några han någonsin sett, knappt kunde lyfta det, vad hade han då för chans? Men han försökte göra sig av med sådana tankar – nyckeln till svärdet var ödet, trots allt, inte styrka. Och han tvingade sig själv att tänka att det var hans öde att vara just här, att vara MacGils förstfödde, att vara kung. Han sökte i folkmassan efter Argon. Av någon anledning längtade han verkligen efter hans råd. Det här var den stund han som mest behövde honom. Av någon anledning kunde han inte tänka på någon annan. Men naturligtvis fanns han inte i närheten.
Till sist hade männen nått fram till mitten av salen med svärdet, in i ljuset av solstrålen, där de lade det ned på järnstället. Det slog i med en klang som ekade i salen. Det blev fullkomligt tyst.
Folkmassan drog sig instinktivt åt sidan, så att det bildades en led där Gareth kunde stiga fram för att försöka lyfta svärdet.
Gareth reste sig långsamt från tronen. Han njöt av ögonblicket, av all uppmärksamhet. Han kände allas ögon på sig. Han visste att ett ögonblick som det här inte skulle komma igen, när han hade hela rikets fullständiga, intensiva uppmärksamhet, när alla analyserade hans minsta rörelse. Han hade upplevt det här ögonblicket så många gånger för sitt inre öga, ända sedan barndomen. Och nu var det här. Han ville inte att det skulle ta slut.
Han gick trappstegen ned från tronen, ett i taget, och njöt av vart och ett. Han gick över den röda mattan och kände hur mjuk den var under hans fötter, närmare och närmare, mot ljusstrålen där framme, mot svärdet. Han gick som i en dröm. Han kände det som om han var utanför sin egen kropp. En del av honom tycktes redan många gånger ha gått över den här mattan, och i drömmen hade han höjt svärdet miljoner gånger. Det fick honom att ännu mer känna det som att det var hans öde att höja det, som att han nu steg rätt in i ödet.
Han såg det framför sig, hur det skulle gå till: han skulle djärvt stiga fram, sträcka sig fram med bara en hand, och samtidigt som hans undersåtar böjde sig fram för att se skulle han plötsligt och dramatiskt höja det högt över huvudet. De skulle flämta, de skulle kasta sig på sina ansikten och förkunna att han var den utvalde, den viktigaste av alla MacGils konungar någonsin, den som var ämnad att styra för alltid. De skulle gråta av lycka inför synen. De skulle huka sig i fruktan inför honom. De skulle tacka Gud att de fått leva i denna tid och bevittna händelsen. De skulle dyrka honom som en gud.
Gareth närmade sig svärdet, som nu bara låg någon meter bort, och han kände hur han darrade inombords. Han steg in i solljuset, och fastän han hade sett svärdet många gånger förr, så häpnade han nu över dess skönhet. Han hade aldrig förr fått komma så nära, och nu häpnade han. Det var en upplevelse. En lång, skinande klinga av ett material som ingen lyckats fastställa, och det mest utsmyckade fäste han någonsin sett: klätt med ett vackert sidenliknande tyg, besatt med juveler av all slag, och graverat med falkens vapen. När han tog ännu ett steg närmare och lutade sig fram kände han kraften pulsera från vapnet. Den bultade. Han kunde knappt andas. Inom bara ett ögonblick skulle han hålla det i handen. Högt över huvudet. Glänsande i solskenet för hela världen att beskåda.
Han, Gareth, den store.
Gareth sträckte fram sin högra hand mot fästet och slöt långsamt fingrarna runtom. Han kände varje juvel, alla detaljer, när han slöt greppet. En stark kraft strålade upp genom handen, genom armen, genom kroppen. Han hade aldrig känt något liknande. Det här var hans stund. Hans stund för alltid.
Gareth tänkte inte ta några risker: han sträckte fram även sin andra hand och greppade runt svärdsfästet. Han slöt ögonen, drog efter andan.
Om gudarna så behagar, låt mig höja detta svärd. Ge mig ett tecken. Visa mig att jag är kung. Visa att jag är ämnad att styra.
Gareth bad tyst och väntade