och farfar hade hållit sig med rådgivare speciellt för angelägenheter inom hovet, och han fortsatte traditionen av respekt för dem. Där var också Owen, hans skattmästare; Bradaigh, rådgivare för angelägenheter utrikes; Earnan, hans skatteuppbördsman; Duwayne, hans rådgivare om folket, och Kelvin, representant för adeln.
Kungen hade förvisso absolut makt att bestämma. Men hans regering var frisinnad och hans förfäder hade alltid varit stolta över adelns rätt att bli hörd i alla frågor, genom representanten i rådet. Historiskt sett hade det varit en känslig balans mellan kungen och adeln. Nu rådde endräkt, men under andra tider hade det skett resningar och maktkamp mellan adel och kung. Det var en hårfin balans.
När MacGil såg ut över salen märkte han att det var en som saknades: just den man han mest önskade tala med. Argon. Som vanligt var det omöjligt att förutsäga var och när han skulle dyka upp. Det retade MacGil som inget annat, men han hade inget annat val än att acceptera det som det var. Druidernas sätt att vara och leva var för honom en gåta. Och utan Argons närvaro så blev MacGil ännu mer angelägen om att skynda på. Han ville få det här avklarat och ta itu med de tusen andra göromål som väntade innan bröllopet.
Rådgivarna satt vända mot honom runt det halvcirkelformade bordet, tre meter emellan och var och en i en åldrig stol av ek med märkligt snidade armstöd.
”Min herre, om jag får inleda”, ropade Owen ut.
”Det går an. Och håll det kort. Idag har jag ont om tid.”
”Din dotter kommer att få många dyrbara gåvor, och alla hoppas vi att de kommer att fylla hennes kistor. Och tusentals människor är här för hyllningen, och deras personliga gåvor till dig och besök på våra krogar och bordeller kommer också att göra sitt för att fylla vår kammare. Trots det så kommer förberedelserna för dagens festligheter också tömma en stor del av den kungliga skattkammaren. Jag föreslår en höjd skatt, av både folk och adel. En tillfällig skatt, för att minska utgifterna från denna stora festlighet.
MacGil såg oron i rådgivarens ansikte, och han kände själv olust inför tanken på den tömda skattkammaren. Ändå skulle han inte höja skatterna igen.
”Jag har hellre en tom skattkammare, och trogna undersåtar”, svarade MacGil. ”Folkets lycka är vår verkliga rikedom. Vi lägger ingen mer skatt.”
”Men min herre, om vi inte…”
”Jag har fattat mitt beslut. Vad mer?”
Owen sjönk tillbaka i stolen, stukad.
”Min konung”, mullrade Broms röst. ”Som ni befallt så är huvuddelen av våra styrkor nu i staden. Det blir en imponerande styrkedemonstration. Men vi står nu glest runtom riket, vi kommer att vara sårbara.”
MacGil nickade medan han tänkte över saken.
”Fienden kommer inte att anfalla så länge vi föder honom.”
Männen skrattade.
”Och vad nytt från Högländerna?”
”Inga incidenter har rapporterats på veckor. Deras trupper tycks ha flyttats inför bröllopet. Kanske är de redo att sluta fred.”
MacGil var inte så säker.
”Det betyder antingen att bröllopet har fått avsedd verkan, eller att de väntar med anfallet till ett senare tillfälle. Vilket är det, gamle man?” MacGil vände sig mot Aberthol.
Aberthol rensade strupen, och rösten var hes när han talade: ”Herre, din far och hans far före honom litade aldrig på McClouds. Att de slumrar hindrar inte att de en gång vaknar”.
MacGil nickade instämmande.
”Och vad med Legionen?”, frågade han, vänd mot Kolk.
”Vi har idag välkomnat nya rekryter”, svarade Kolk, med en snabb nick tillbaka.
”Och min son ibland dem?”, frågade MacGil.
”Han står stolt mitt ibland dem, och det är en rejäl pojke.”
MacGil nickade och vände sig sedan mot Bradaigh.
”Och vilka är nyheterna från andra sidan Klyftan?”
”Herre, våra patruller har under de senaste veckorna bevittnat nya försök att ta sig över Klyftan. Det kan vara ett tecken på att man i Vildlanden samlar sig för ett anfall.”
Det viskades dämpat bland männen. MacGil kände magen knyta sig vid tanken. Kraftskölden var oövervinnerlig. Men det bådade ändå inte väl.
”Och om det blir ett fullskaligt anfall?”, frågade han.
”Så länge skölden är i kraft har vi ingenting at frukta. Barbarerna har inte lyckats ta sig över Klyftan på århundraden. Det finns inga skäl att tro att det skulle bli annorlunda den här gången.”
MacGil var inte så säker. Ett anfall utifrån kunde förväntas, och hade redan gått över tiden. Allt han kunde göra var undra när det skulle ske.
”Herre”, hördes Firths nasala stämma. ”Det är min plikt att tillägga att vårt hov idag är fyllt av sändebud från McClouds rike. Fiender eller ej, det skulle ses som en förolämpning om du inte skulle underhålla dem som värd. Jag skulle råda att ni använder eftermiddagen till att välkomna var och en av dem. De medför ett stort följe, många gåvor – och, sägs det, många spioner.”
”Och vad är det som säger att de inte redan är här?”, svarade MacGil, samtidigt som han granskade Firth med blicken, undrande – som så ofta för – om han inte själv kunde vara en av dem.
Firth öppnade munnen för att svara, men MacGil suckade och höll upp handen. Han hade fått nog. ”Om det var allt så går jag nu för att delta i min dotters bröllop.”
”Herre”, sa Kelvin och klarade strupen. ”Det är visst ytterligare en sak. Traditionen bjuder att en arvtagare utses på dagen för det äldsta barnets bröllop. Varje MacGil har utsett sin efterträdare. Folket förväntar sig att ni gör detsamma. Det pratas. Det är inte tillrådligt att göra dem besvikna. Särskilt som Ödessvärdet ännu sitter fast.”
”Vill du att jag skall utse en arvinge, fastän jag ännu är i min krafts dagar?”, frågade MacGil.
”Herre, jag menar ingen anstöt.” Kelvin snubblade på orden och såg oroad ut.
MacGil höll upp handen. ”Jag är bekant med traditionen. Och förvisso skall jag idag utse någon.”
”Kan ni tänkas låta oss veta vem?”, frågade Firth.
MacGil fäste blicken på honom, irriterad. Firth var en pratmakare, och inte en man han litade på.
”Ni får veta tids nog, när det är dags för det.”
MacGil reste sig, och de andra med honom. De bugade, vände om, och skyndade ut från salen.
MacGil stod där i tankar, utan att veta hur länge. Det var dagar som den här önskade han att han inte var kung.
MacGil steg ned från tronen. Stövlarna ekade i tystnaden när han korsade salen. Med ett ryck i järnhandtaget öppnade han själv den åldriga ekdörren och steg in i en sidokammare.
Han hade alltid trivts i friden och lugnet i detta lilla rum. Det var inte mer än tjugo steg mellan väggarna, men ändå höga takvalv. Rummet var helt i sten, med ett litet, runt fönster i målat glas i en av väggarna. Ljuset föll in genom dess gula och röda rutor och lyste upp ett ensamt föremål i det annars kala rummet.
Ödessvärdet.
Där låg det, mitt i rummet, på vågräta järnbalkar, som en fresterska. MacGil steg fram tills han stod nära svärdet, gick varvet runt och granskade det med blicken – som han gjort ända sedan han var pojke. Ödessvärdet. Ett svärd omtalat i legender, själva källan till all makt i riket och nedärvt från en generation till nästa. Den som hade kraft att lyfta svärdet skulle vara den utvalde, den