älskar dig för dig", sade han. "Och jag har alltid gjort det. Och om att vara med dig innebär att ge upp sökandet efter skölden, så är det vad jag kommer att göra. Jag vill vara med dig, för alltid. Jag vill söka, ja. Men du är mycket viktigare för mig nu."
Caitlin log, känslan i hennes hjärta var något hon inte hade känt på en evighet. En känsla av frid, av stabilitet. Ingenting kunde stå i deras väg nu.
Han borstade håret från ansiktet, och bröt ut i ett leende.
"Det är roligt", sade han, "Jag bodde här en gång tidigare. Århundraden sedan. Inte i Paris, men i landet. Det var ett litet slott. Jag vet inte om det fortfarande existerar. Men vi kan leta."
Hon log, och han hissade plötsligt upp henne på ryggen, och hoppade upp i luften. Inom kort flög de, högt upp över Paris, och på väg in i landet, för att söka efter hans hem.
Deras hem.
Caitlin hade aldrig varit så lycklig.
KAPITEL FEM
Sam hade svårt att hålla jämna steg med Polly när hon gick. Hon talade så snabbt och tycktes aldrig sluta, rusandes från en tanke till den nästa. Han var fortfarande skakig från tidsresan, från denna nya plats och han behövde få bearbeta det hela.
Men de hade gått i nästan en halvtimme, han snubblade över kvistar medan han följde henne genom skogen i hennes raska takt och hon hade inte slutat prata. Han hade knappt kunnat få in ett ord. Hon fortsatte om "palatset" och "domstolen" och om hennes Klanmedlemmar och en kommande konsert, och en man vid namn Aiden. Han hade ingen aning om vad hon talade om, eller varför hon letat efter honom, eller ens vart hon tog honom. Han var fast besluten att få några svar.
"…Så klart, det är inte precis en dans," sade Polly, "men ändå, det kommer att bli en fantastisk händelse – men jag är inte riktigt säker på vad jag ska ha på mig. Det finns så många alternativ, inte tillräckligt för en formell händelse som detta-"
"Snälla!", Sade Sam till slut, medan hon studsade vidare glatt genom skogen, "Jag är ledsen att behöva avbryta, men jag har frågor till er. Snälla. Jag behöver svar."
Hon slutade äntligen prata, och han drog en suck av lättnad. Hon såg på honom med något i stil med förundran, som om hon var helt omedveten om det faktum att hon hade pratat hela tiden.
"Allt du behöver göra är att fråga!" Sa hon glatt. Och sedan, innan han kunde svara, tillade hon otåligt, "Nå? Vad är det?"
"Du sa att du skickades för att hitta mig", sa Sam. "Av vem?"
"Det är en lätt fråga", sade hon, "Aiden."
"Vem är det?" Frågade Sam.
Hon fnittrade, "Oj, du har en hel del att lära dig, inte sant? Han har bara varit mentor åt vår klan i tusentals år. Jag vet inte varför han har fått ett intresse för dig, eller varför han skulle skicka mig en sådan vacker dag att gå hela vägen genom skogen för att hämta dig. Som jag ser det, skulle du ha hittat själv så småningom. För att inte tala om att jag hade tusen saker att göra i dag, bland annat titta på den nya klänningen och- "
"Snälla," sade Sam och försökte hålla fast hans tankar innan han tappade dem igen. "Jag uppskattar verkligen att du kom för att hämta mig och allt, och jag vill inte vara respektlös", sade han, "men vart det än är vi är på väg till, så har jag verkligen inte tid. Du förstår, jag kom tillbaka hit, till denna plats och tid, av en anledning. Jag måste hjälpa min syster. Jag måste hitta henne, och jag har inte tid för någon sidoresa."
"Tja, jag skulle knappast kalla detta en avstickare", sade Polly. "Aiden är bara den mest eftertraktade mannen i hela domstolen. Om han har tagit ett intresse för dig, är det inget att kasta bort", sade hon. "Och vem det än är som du är ute efter att hitta, om någon kan leda dig rätt, kommer det att vara han."
"Så vart är vi på väg, exakt? Och hur mycket längre är det?"
Hon tog ytterligare några steg genom skogen, och han skyndade att komma ikapp, undrade om hon någonsin skulle svara, någonsin ge honom ett rakt svar, när i det ögonblicket skogen plötsligt öppnade sig.
Hon stannade, och han stannade bredvid henne, förstummad.
Framför dem låg ett enormt öppet fält, som ledde i fjärran till storslagna, formella trädgårdar, där gräset var skuret i utarbetade former av alla storlekar. Det var vackert, som ett levande konstverk.
Ännu mer häpnadsväckande var det som låg precis utanför trädgården. Det var ett palats, finare än någon struktur Sam hade sett i sitt liv. Hela byggnaden var gjord av marmor, och det sträckte sig så långt han kunde se i alla riktningar. Det var en klassisk, formell design, med dussintals överdimensionerade fönster och en bred marmortrappa som ledde upp till dess ingång. Han visste att han hade sett bilder av denna struktur någonstans, men han kunde inte komma ihåg vad det var.
"Versailles," sade Polly och gav honom svaret, som om hon läst hans tankar.
Han såg på henne, och hon log tillbaka.
"Det är där vi bor. Du befinner dig i Frankrike. 1789. Och jag är säker på att Aiden låter dig ansluta sig till oss, förutsatt att Marie gör det."
Sam såg på henne, förbryllad.
"Marie?" Frågade han.
Hon log bredare, skakade på huvudet. Hon vände sig om och hoppade över fältet, mot slottet. Medan hon gjorde det ropade hon över axeln.
"Ja, Marie Antoinette, Såklart!"
Sam gick vid Pollys sida upp för den ändlösa marmortrappan, på väg mot de främre dörrarna av palatset. När han gick tog han in alla sevärdheter runt omkring honom. Storleken och proportionerna av denna plats var häpnadsväckande. Runt omkring honom var människor han förmodade vara adelsmän som promenerade markerna, klädda i några av de finaste kläder han någonsin sett. Han kunde inte komma över denna plats. Om någon hade sagt till honom att han drömde, skulle han tro dem. Han hade aldrig varit i närvaron av adelsmän innan.
Polly hade inte slutat prata, och han tvingade sig att fokusera på hennes ord. Han tyckte om att vara runt henne och hennes följeslag, även om att uppmärksamma henne verkligen var svårt. Han tyckte att hon var vacker också. Men det var något med henne som gjorde honom osäker på om han verkligen var attraherad av henne, eller om han bara tyckte om henne som en vän. Med hans tidigare flickvänner, hade det varit kärlek vid första ögonkastet. Med Polly var det mer som en kamratskap.
"Du förstår, den kungliga familjen bor här," sa Polly, "men vi bor också här. De vill att vi är här. När allt kommer omkring så är vi det bästa skyddet de har. Vi bor tillsammans i vad man kan kalla en vänlig harmoni. Det tjänar oss båda. Med denna enorma skog, har vi obegränsad jakt, ett bra ställe att bo på, och underbart sällskap. Och vi hjälper till att skydda den kungliga familjen. För att inte nämna att några av dem är vår typ, i alla fall."
Sam såg på henne, förvånad.
"Marie Antoinette?" Frågade han.
Polly nickade något, som om att hon försökte hålla det hemligt, men ändå inte.
"Men berätta inte för någon", sade hon. "Det finns några andra också. Men de flesta av adelsmännen är mänskliga. De vill vara bland oss. Men det finns strikta regler här, och det är inte tillåtet. Det är vi och dem, och det är inte tillåtet att korsa den linjen. Det finns vissa medlemmar av den kungliga familjen som vi inte vill ska ha för mycket makt. Och Marie insisterar på det också.
"Hur som helst, det är bara den mest fantastiska platsen. Jag kan inte tänka mig att det någonsin kommer till ett slut. Det finns fest efter fest, ändlösa danser, baler, konserter… Det kommer att bli den mest fantastiska den här veckan. En opera, faktiskt. Jag har redan min klädsel utplockad."
När de närmade sig dörrarna, skyndade flera anställda att öppna dem. De gyllene dörrarna var massiva, och Sam såg på dem, nållös, när han gick igenom.
Polly