Hade någon attackerat henne?
Caitlin tänkte efter, och sakta men säkert började detaljerna komma tillbaka till henne. Boston. Frihetsspåret. King's Chapel. Svärdet. Sen…bli attackerad. Sen…
Caleb. Han hade varit där, sett ner på henne. Hon hade känt sin värld glida iväg, och hon hade bett honom. Omvänd mig, hade hon bett.
Caitlin höjde händerna och kände de två märkena på halsen, och hon visste att han hade lyssnat på henne.
Det förklarade allt. Caitlin ryckte till vid insikten. Hon hade blivit omvänd. Hon hade förts någonstans, antagligen för att återhämta sig, och antagligen under Calebs vakande öga. Hon prövade sina armar och ben, vred på nacken, testade sin kropp…
Hon kände sig annorlunda, så mycket var säkert. Hon var inte sig själv längre. Kraften som pulserade genom henne kändes obegränsad. Ett begär att springa, att slå igenom väggar, att hoppa upp i luften. Hon kände något annat också: två små utbuktningar på ryggen, bakom skulderbladen. Väldigt små, men hon visste att de var där. Vingar. Hon visste, hon kunde känna, att om hon ville flyga, då skulle de öppna sig för henne.
Caitlin kände sig berusad av den nyfunna styrkan. Hon ville desperat testa den. Hon kände sig så instängd—hon hade ingen aning hur länge hon hade varit här—och hon ville se hur detta nya liv kunde bli. Hon kände också något annat som var nytt: en känsla av vårdslöshet. En känsla av att hon inte kunde dö. Att hon kunde göra dumma misstag, att hon hade ett oändligt antal liv att spela med. Hon ville göra allt ända till bristningsgränsen.
Caitlin vände sig om och såg ut genom fönstret, på natthimlen. Fönstret var format som ett stort valv, utan glas, och var helt öppet för väder och vind. Det var som något man skulle kunna se i ett medeltida kloster.
Den gamla Caitlin, människan, skulle ha tvekat, tänkt efter, tvivlat på sig själv. Men den återfödda Caitlin kände ingen tvekan. Sekunden efter att hon tänkt tanken tog hon fart mot fönstret.
Med bara några få rörelser hoppade hon upp mot fönsterbrädan och dök ut i natten.
Någon del av henne, någon instinkt, sa att så fort hon var i luften skulle hennes vingar skjuta ut. Om hon hade fel skulle hon falla handlöst flera meter ner mot marken. Men den återfödda Caitlin kände att hon aldrig kunde ha fel.
Och hon hade inte fel. När hon flög ut i natten sköt hennes vingar ut bakom hennes skulderblad och hon kunde känna ruset av att flyga, och glida genom luften. Hon var förtjust av att se hur långt hennes vingar bredde ut sig och av att känna den friska nattluften skölja över hennes ansikte, hår och kropp. Det var natt, men månen var full och så stor att den lyste upp som om det vore dag.
Caitlin tittade ner från en fågels perspektiv. Hon hade anat vatten och hon hade haft rätt. Hon var på en ö. Runtomkring henne kunde hon se en enorm och vacker flod vars vatten låg lugnt och stilla, upplyst av månskenet. Det var den bredaste floden hon någonsin sett. Och där, i mitten av den, låg en liten ö där hon hade sovit. En liten ö, bara några få hektar, som på ena sidan höll ett halvt sönderfallet Skotskt slott. Resten av ön var helt uppslukad av en tät skog.
När Caitlin flög genom luften, upp och ner på vindströmmarna, vridande och vändande och dykande, cirklade hon runt ön en gång till. Slottet var stort och magnifikt. Vissa delar var sönderfallna, men andra, de delar som var gömda innanför väggarna, var helt intakta. Det fanns innergårdar, yttergårdar, vallar, torn, spiraltrappor och många, många parker. Det var stort nog för en liten armé.
När hon dök såg hon att insidan av slottet var upplyst av facklor och personer rörde sig omkring. Vampyrer? Hennes sinnen sa henne att de var vampyrer. Hennes egen sort. De gick omkring, pratade med varandra. Vissa tränade, fäktade eller spelade spel. Ön surrade av aktivitet. Vilka var dem? Varför var hon här? Hade de tagit hit henne?
Caitlin slutförde sin cirkel och såg rummet hon hade hoppat från. Hon hade varit i toppen av det högsta tornet som stod vid en vall och en vid, öppen terrass. På den stod en ensam vampyr. Caitlin behövde inte flyga närmare för att se vem det var. Hon visste redan, hon kunde känna det i hjärtat och i själen. Hans blod forsade i henne och hon älskade honom med hela sitt hjärta. Och nu när han omvänt henne älskade hon honom med något som var mer än kärlek. Hon visste, till och med från så långt bort, att den ensamma figuren som gick utanför hennes rum var Caleb.
Hennes hjärta svävade när hon såg honom. Han var där. Han var verkligen där. Han stod där och väntade, precis utanför hennes rum. Han måste ha väntat på att hon ska återhämta sig. Hela den här tiden.
Vem visste hur mycket tid som hade passerat? Han hade aldrig lämnat hennes sida. Inte ens för allt som hade hänt, inte allt som var på gång. Hon älskade honom mer än hon hade ord för. Och nu skulle de vara tillsammans för evigt.
Han stod där, lutande över vallarna och tittade ner mot floden. Han såg både orolig och ledsen ut.
Caitlin dök rakt mot honom med hopp om att hon skulle överraska honom, att hon skulle imponera honom med hennes nyfunna färdighet.
Caleb tittade shockat upp och hans ansikte lyste upp av lycka.
Men när Caitlin kom närmare för att landa hände något. Hon förlorade balansen och koordinationen. Det kändes som att hon närmade sig för snabbt och hon hade inte tid att korrigera. När hon närmade sig vallen skrapade hon knät mot stenen och landade hårt mot stengolvet.
”Caitlin!” utbrast Caleb, som sprang till henne.
Caitlin låg mot den hårda stenen och kände en ny värkande smärta skjuta upp från hennes ben. Hon var helt okej. Hade hon varit den gamla Caitlin, en vanlig människa, hade hon brutit flera ben. Men hon visste att den nya Caitlin skulle återhämta sig snabbt, förmodligen inom några minuter.
Men hon var generad. Hon hade velat överraska och imponera på Caleb. Nu såg hon mer ut som en idiot.
”Caitlin?” frågade han igen, medan han stod på knä bredvid henne och la en hand på hennes axel. ”Är du okej?”
Hon såg på honom med ett fåraktig leende.
”Vilket sätt att imponera på dig,” sa hon, och kände sig dum.
Han lät sin hand känna längs hennes ben, efter någon skada.
”Jag är inte människa längre,” snäste hon. ”Du behöver inte oroa dig för mig.”
Hon ångrade direkt vad hon sagt, och hennes tonfall. Det hade låtit som en anklagelse, nästan som att hon ångrat att hon blivit omvänd. Och hon hade inte menat ha ett så hårt tonfall. Det var snarare det motsatta, hon älskade när han rörde henne, älskade att han fortfarande var så beskyddande. Hon hade velat tacka honom, säga allt och lite till, men som vanligt hade hon klantat till det och sagt helt fel sak vid fel tillfälle.
Vilket hemskt första intryck som nya Caitlin. Hon kunde fortfarande inte hålla käften. Uppenbarligen fanns det vissa saker som aldrig förändrades, inte ens med odödlighet.
Hon satte sig upp, och var på väg att lägga hennes hand på hans axel för att be om ursäkt, när hon plötsligt hörde ett pipigt ljud och kände ett lurvigt moln lägga sig över ansiktet. Hon lutade sig tillbaka och insåg vad det var.
Rose. Hennes vargvalp skuttade upp i hennes famn. Rose kved av upphetsning och slickade Caitlin över hela hennes ansikte. Caitlin kunde inte annat än att skratta. Hon kramade Rose och drog henne tillbaka för att se på henne.
Hon var fortfarande en valp, men hon hade redan växt och var större än vad Caitlin mindes. Caitlin tänkte tillbaka till när hon senast såg Rose, i King's Chapel, då hon låg på golvet och blödde efter att Samantha skjutit henne. Hon hade varit helt säker på att Rose var död.
”Hon klarade sig,” sa Caleb, som om han läste hennes tankar, som han alltid gjorde. ”Hon är tuff. Som sin mamma,” la han till med ett leende.
Caleb måste ha vakat över dem båda