fram till hissarna, och Chloe fick en känsla av att hon hade åkt tillbaka i tiden. Hon kunde se sig själv kliva in i samma hissar för drygt två månader sedan, med exakt samma oroliga känsla i maggropen, på vägen till ett möte med Direktör Johnson. Och precis som den gången, började oron sprida sig ut i resten av kroppen samtidigt som hissen rörde sig uppåt.
Hon följde med agenten med stenansiktet ut ur hissen på andra våningen. De gick förbi flera kontor och rum på vägen fram till Johnsons avdelning. Sekreteraren bakom skrivbordet nickade hövligt och sa: “Du kan stiga på. Han väntar på dig.”
Agenten med stenansiktet gav henne en liknande nick - men inte alls lika hövlig - och pekade menande mot kontorsdörren. Han skulle uppenbarligen inte följa med in.
Chloe gjorde sitt bästa för att samla sig och hålla sig lugn, när hon gick fram till Direktör Johnsons dörr. Vad är jag så rädd för? undrade hon. Sist jag blev kallad tills han kontor fick jag nya uppgifter och mer ansvar än vad de flesta agenterna får på min nivå. Även om det var sant, kände hon sig ändå inte lugnare.
Direktör Johnson satt vid sitt skrivbord och läste noggrant någonting på sin laptop när hon kom in. När han tittade upp, vände han all uppmärksamhet mot henne: han stängde till och med laptoppen.
“Agent Fine”, sa han. “Tack för att du kom. Det här kommer bara att ta en sekund. Jag vill inte att du missar någonting av din orientering - vilket, jag kan informera dig om - är ganska snabb och smärtfri.”
När hon hörde honom kalla henne för Agent Fine, kände hon sig stolt, men hon försökte dölja det. Hon satte sig ner i stolen framför hans skrivbord och log så avslappnat hon kunde. “Inga problem”, sa hon. “Jag... tja, är det något som är fel?”
“Nej, nej, inte alls”, sa han. “Jag ville erbjuda dig en möjlighet att välja en ny inriktning, om det är i ditt intresse. Jag har förstått att du har riktat in dig på en karriär med den Kriminaltekniska Expertgruppen. Har det varit din preferens?”
“Ja, det stämmer. Jag har alltid haft ett öga för detaljer.”
“Ja, det är bra det. Agent Greene har talat väl om dig. Och trots att det uppstod några frågetecken i samband med utredningen för ett par månader sedan, måste jag erkänna att jag också var väldigt imponerad. Du besitter en viss självsäkerhet och du har ett orubbligt förtroende som är ovanligt att se i nya agenter. Och det är på grund av detta, samt feedbacken jag har fått från Agent Greene och några andra av dina instruktörer från akademin, som jag vill be dig att överväga ett annat departement.”
“Är det något specifikt departement du har i åtanke?” frågade Chloe.
“Känner du till GVG-programmet?”
“Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän? Ja, jag känner till det.”
“Namnet talar för sig självt, men din förmåga att hantera bevisning är också viktig i sammanhanget. Dessutom, om jag är helt ärlig, har den Kriminaltekniska Expertgruppen ganska många nyutexaminerade agenter i år. Istället för att du försvinner in i mängden där, tror jag att du skulle passa väldigt väl i GVG-programmet. Är det någonting som skulle kunna intressera dig?”
“Om jag ska vara helt ärlig, så vet jag inte. Det är ingenting jag har tänkt på.”
Johnson nickade, men Chloe var ganska säker på att han redan hade bestämt sig. “Om du kan tänka dig det, skulle jag vilja att du gav det en chans. Efter några dagar, om du känner att det inte är för dig, ska jag personligen se till att du genast dirigeras tillbaka till din plats i den Kriminaltekniska Expertgruppen.”
Hon visste verkligen inte vad hon skulle säga eller göra. Men hon var ändå riktigt stolt och imponerad över att Direktören var så övertygad om att hon var rätt för jobbet, baserat på hennes färdigheter och den positiva feedbacken hon fått från sina arbetskamrater.
“Ja, jag kan göra ett försök”, svarade hon slutligen.
“Fantastiskt. Jag vet redan vilket fall jag vill tilldela dig. Du kan börja redan imorgon bitti. Maryland-polisen har hanterat fallet hittills, men de kontaktade oss imorse och begärde assistens. Jag kommer att para ihop dig med den andra agenten som inte har någon partner ännu. Den som skulle jobba ihop med henne kunde inte hantera stressen och lämnade in sin uppsägning igår.”
“Får jag fråga varför?”
“Programmet för Gripanden av Våldsamma Gärningsmän arbetar med en del riktigt hemska fall. Ibland uppstår det en sådan situation med nya agenter... de klarar av utbildningen, test-fall och även några riktiga scenarier. Men när de inser hur tufft det är att leva med det på permanent basis... då blir det helt enkelt för mycket för vissa.”
Chloe sa ingenting. Hon försökte föreställa sig hur det skulle vara att ta det beslutet, men det var för mycket för henne. Hon hade velat jobba för FBI så länge hon kunde minnas - ända sedan hon lärde sig att skilja mellan rätt och fel.
“Kommer jag att behöva komplettera min utbildning?”
“Jag kommer att rekommendera ytterligare vapenutbildning”, sa Johnson. “Jag kommer organisera allt för dig. Dina tidigare betyg från Kriminaltekniska Expertgruppen ser bra ut på vapenfronten, men du kan behöva några ytterligare färdigheter på det området när du arbetar med GVG - om du skulle välja att stanna där.”
“Jag förstår.”
“Så, om du inte har några frågor, antar jag att du kan gå ner till orienteringen. Du har fortfarande tre minuter innan den startar.”
“Inga fler frågor för tillfället. Och tack för möjligheten. Och för tilliten.”
“Självklart. Jag tar hand om allt pappersarbete, så kommer någon att ringa dig angående uppdraget senare idag. Och Agent Fine... jag har en bra känsla av det här. Jag tror att du kommer att vara en anmärkningsvärd tillgång till GVG.”
Det var då, när hon ställde sig upp för att gå ut från hans kontor, som hon insåg att hon aldrig hade varit bra på att ta emot komplimanger. Det kanske var för att hon inte hade fått så många komplimanger när hon var yngre. Hon log lite besvärat och gick ut. Klumpen av oro som hon hade känt i maggropen var borta nu, och istället kändes det som om hon svävade över marken när hon gick tillbaka till hissen.
***
Orienteringen var ungefär så som hon hade väntat sig. Det var några erfarna agenter som gav dem en lista över vad man skulle och inte skulle göra. De gav exempel på fall som hade gått snett, så snett att det var agenter som hade sagt upp sig och till och med hade begått självmord. Instruktörerna berättade om fruktansvärda fall med mördade barn och serievåldtäktsmän som inte, än idag, hade blivit gripna.
Under orienteringens gång kunde Chloe höra en del ängsliga kommentarer i folkmassan. Två säten till vänster om henne hörde hon att en kvinna viskade till mannen som satt bredvid henne: “Min partner hade tydligen redan hört de här historierna. Det kanske var därför han slutade.”
Hon sa det med dålig attityd, på ett taskigt sätt, som genast irriterade Chloe.
Med min vanliga tur är det där så klart partnern-utan-partner, som Johnson vill para ihop mig med, tänkte Chloe.
Orienteringen pausade sedan för lunch. När den gjorde det delade instruktörerna upp alla nya agenter enligt alla specifika departement. När Chloe hörde att de sa Kriminaltekniska Expertgruppen, kände hon ett styng av sorg. Hon såg på när ungefär tjugo rekryter gick ner till podiet och samlades på höger sida. Tanken på att hon fram till ungefär tre timmar sedan hade varit inställd på att vara en del av den gruppen, fick henne att känna sig lite isolerad, speciellt när hon såg att några av agenterna redan verkade vara kompisar med varandra.
När