mobiltelefonen. Hon sträckte sig efter den samtidigt som hon noterade att även om hennes hjärta rusade och hon var andfådd, så var hon inte lika dränkt av svett som hon brukade vara efter en mardröm.
Det var Ryan Hernandez. När hon svarade på samtalet kollade hon på klockan. Den var 02:13.
"Hallå", sa hon och lät nästan inte nyvaken alls.
"Jessie. Det är Ryan Hernandez. Ledsen att jag ringer så här sent men jag har fått ett samtal om att undersöka ett mystiskt dödsfall i Hancock Park. Garland Moses ställer inte upp på att svara på samtal mitt i natten längre och alla andra är upptagna. Kan du komma?"
"Visst", svarade Jessie.
"Om jag sms:ar dig adressen, kan du vara här om trettio minuter?" frågade han.
"Jag kan vara där om femton."
KAPITEL SJU
När Jessie körde upp framför villan på Lucerne Boulevard var klockan 02:29. Ett flertal polisbilar var redan där, tillsammans med en ambulans och rättsläkarens bil. Hon klev ur bilen och gick mot ytterdörren, samtidigt som hon försökte se så proffsig ut som möjligt efter omständigheterna.
Grannarna stod på trottoaren, många av dem hade morgonrock på sig för att skydda sig mot nattens kyla. Den här typen av händelser hörde inte till vanligheterna i ett förmöget område som Hancock Park. Det låg inkapslat mellan Hollywood i norr och Mid-Wilshire-distriktet i söder, och var den typ av område där förmögenheterna var gamla och hade gått i arv; om man nu kunde tala om arv i en stad som brydde sig så lite om historiska traditioner. Människorna som bodde här var inte som filmstjärnorna eller Hollywood-mogulerna som man kunde hitta i Beverly Hills eller Malibu. De här hemmen tillhörde de familjer som haft pengar i generationer, och där många inte alls arbetade. Om de arbetade så var det inte för att de behövde det, utan för att de inte ville vara uttråkade. Ikväll behövde de dock inte bekymra sig för att bli uttråkade. En av deras egna var ju trots allt död, och alla var nyfikna på vem det var.
Jessie kände sig spänd över vad som väntade när hon gick upp för trappan mot ytterdörren, som var avspärrad med gul polistejp. Det här var första gången som hon hade kommit till en brottsplats utan att gå bredvid en kriminalare. Och det betydde att hon för första gången skulle behöva legitimera sig för att få komma in på det avspärrade området.
Hon mindes hur exalterad hon hade varit när hon först hade fått sin legitimation. Hon hade till och med övat på Lacy några gånger, genom att vifta med brickan och id-kortet i ansiktet på henne. Men nu var hon oväntat nervös när hon grävde i fickorna efter dem.
Det hade hon inte behövt vara. Polismannen längst upp i trappan bara sneglade som hastigast på dem medan han lyfte upp avspärrningstejpen så att hon skulle kunna passera.
Jessie hittade Hernandez och en annan kriminalpolis som stod precis innanför dörren, i foajén. Det såg ut som att den yngre mannen hade dragit det kortaste strået. Reid hade antagligen använt sin högre rang för att delegera uppdraget till sin yngre kollega. Jessie undrade varför Hernandez inte gjort det samma. Han fick syn på henne och vinkade.
"Jessie Hunt, jag vet inte om du träffat kriminalpolis Alan Trembley. Det var han som hade jour i natt, och han kommer att arbeta tillsammans med mig."
När Jessie skakade hans hand kunde hon inte undgå att notera hur han, med sitt rufsiga blonda hår och glasögonen på nästippen, såg lika tankspridd ut som hon kände sig.
"Vårt offer finns i poolhuset", sa Hernandez och började gå för att visa vägen. "Hon heter Victoria Missinger. Trettiofyra år gammal. Gift. Inga barn. Hon befinner sig i ett gömt litet skrymsle av rummet, vilket kan förklara varför det tog så lång tid att hitta henne. Hennes make anmälde henne försvunnen ikväll och sa att han inte hade kunnat få tag i henne på flera timmar. Det fanns oro kring ifall det handlade om en kidnappning, så därför gjordes det ingen ordentlig genomsökning av huset förrän ett par timmar sen. Hennes kropp hittades av en likhund."
"Jösses", viskade Trembley uppskakat, vilket fick Jessie att undra hur erfaren han egentligen var, om han blev chockad bara av att en likhund nämndes.
"Hur dog hon?" frågade hon.
"Dödsfallsutredaren är fortfarande här och inga blodtester har gjorts. Men den initiala teorin är en insulinöverdos. En nål hittades i närheten av kroppen. Hon var diabetiker."
"Kan man dö av en insulinöverdos?" frågade Trembley.
"Javisst, om man lämnas utan att få hjälp", sa Hernandez medan de gick i den långa hallen i huset till dörren på baksidan. "Och det verkar som att hon var ensam i rummet i flera timmar."
"Det verkar som att vi råkar på mycket nålrelaterade incidenter nu för tiden, Hernandez", noterade Jessie. "Du vet, jag skulle klara av att hantera incidenter där handeldvapen varit inkluderade också."
"Ren slump, det kan jag försäkra dig om", svarade han med ett leende.
Det gick ut och Jessie förstod att bakom det gigantiska huset gömde sig en ännu större trädgård. Halva ytan upptogs av en enorm pool, och bakom den låg poolhuset. Hernandez stegade ditåt och de andra två följde efter.
"Vad får dig att tro att det inte bara var en olyckshändelse?" frågade Jessie honom.
"Jag har inte dragit några slutsatser än", svarade han. "Dödsfallsutredaren kommer att kunna ge oss mer information i morgon. Men fru Missinger hade haft diabetes hela sitt liv, och enligt hennes make så hade hon aldrig tidigare råkat ut för den här typen av olycka. Det låter ju som att hon visste hur hon skulle ta hand om sig själv."
"Har du pratat med honom ännu?" frågade Jessie.
"Nej", svarade Hernandez. "En polisman pratade med honom först. För tillfället håller de koll på honom i middagssalen. Vi ska prata med honom efter att jag har visat er platsen."
"Vad vet du om honom?" frågade Jessie.
"Michael Missinger, trettiosju år gammal. Arvinge till familjens Missinger oljeförmögenhet. Han sålde sina aktier för sju år sen och startade en hedgefond som investerar uteslutande i miljövänliga teknologier. Han har en takvåning i stan där han arbetar, i en av de där byggnaderna som ni ser toppen på om ni sträcker på er lite."
"Tidigare dömd för något?" frågade Trembley.
"Skojar du?" fnös Hernandez. "På papperet är den här killen helylle. Inga personliga skandaler. Inga finansiella problem. Inte ens en bot för fortkörning. Om han har några hemligheter så döljer han dem väl."
De hade kommit fram till poolhuset. En uniformerad polisman lyfte på avspärrningstejpen så att de fick tillträde. Jessie följde efter Hernandez som gick i täten. Trembley gick sist.
När de klev in försökte Jessie rensa huvudet på alla tankar. Det här var hennes första högprofilsuppdrag som kunde visa sig vara ett mordfall, och hon ville inte att några distraktioner skulle påverka henne från arbetet som låg framför dem. Hon ville bara fokusera på det hon såg.
Poolhuset andades gammaldags glamour, men inte på ett vräkigt sätt. Det påminde henne om de badhytter som hon föreställde sig att filmstjärnorna på 1920-talet använde när de besökte stranden. Den långa soffan längst in i huvudrummet hade träram, men lyxiga dynor som såg extremt tupplurskompatibla ut.
Soffbordet såg ut att vara handtillverkat av återvunnet trä, vissa delar såg ut som gamla bitar av skrovet på en båt. Väggarna pryddes av vad som såg ut att vara polynesisk konst. I ett hörn i rummet stod ett biljardbord. Platt-tv:n gömdes bakom ett tjockt, silkesliknande beigt draperi, som Jessie misstänkte hade kostat mer än hennes Mini Cooper på framsidan. Det fanns inga spår av att något tumultartat hade hänt här.
"Var är det gömda skrymslet?" frågade hon.