pappas ord i öronen och vid bilderna och minnena som spelades framför hennes ögon.
Hon var så förlorad i sin dagdröm att hon inte hörde fotstegen som kom från det bakre rummet. Hon märkte inte heller mannen som fotstegen tillhörde när han dök upp i dörröppningen, blängde på henne och gick fram till henne. Det var först när hon kände någon ta henne på axeln som hon insåg att hon inte var ensam.
Hennes hjärta hoppade till i bröstkorgen. Lacey skrek nästan till i förvåning och hoppade ur skinnet, vände sig om och registrerade främlingens ansikte. Han var äldre med tunt, vitt hår och svullna, lila påsar under sina ljusblå ögon.
”Kan jag hjälpa dig?” frågade mannen på ett ovänligt och barskt vis.
Laceys hand flög upp till bröstkorgen. Det tog henne ett ögonblick att förstå att det inte var hennes pappas ande som hade rört hennes axel och att hon faktiskt inte var ett barn som stod i ett antikvariat, utan en fullvuxen kvinna på semester i England. En fullvuxen kvinna som gjorde intrång på någon annans mark.
”Åh, herregud, jag ber så hemskt mycket om ursäkt!” utbrast hon snabbt. ”Jag insåg inte att det var någon här. Dörren var olåst.”
Mannen blängde på henne skeptiskt. ”Ser du inte att affären är tom? Det finns inget att köpa.”
”Jag vet,” fortsatte Lacey, desperat att rentvå sig och utplåna den misstänksamma rynkan i mannens panna. ”Men jag kunde inte låta bli. Det här stället påminde mig så mycket om min pappas butik.” Till Laceys egen förvåning blev hon tårögd. ”Jag har inte träffat honom sen jag var liten.”
Mannens uppträdande skiftade omedelbart. Han gick från bister uppsyn och misstänksamhet till något mjukt och försiktigt.
”Kära nån,” sa han vänligt och skakade på huvudet medan Lacey kvickt torkade sina tårar. ”Det är okej, kära du. Hade din far en sån här butik, alltså?”
Lacey kände sig omedelbart generad över att ha kastat sina känslor på denna man, för att inte tala om skulden från att han reagerade som en erfaren terapeut i stället för att ringa polisen och få bort henne från sin privata egendom. Hans okritiska medlidande, uppmuntrande och intresse gjorde att Lacey inte kunde hejda sig. Hon öppnade upp och lät hjärtat spilla ut.
”Han sålde antikviteter,” förklarade hon och log återigen vid minnena, trots tårarna som trillade från hennes ögon. ”Doften gjorde mig så nostalgisk. Allt kom tillbaka på en gång. Hans butik hade till och med samma planläggning.” Hon pekade mot det bakre rummet som mannen måste ha kommit ut från. ”Det rummet användes som lager men han ville alltid göra om det till en auktionssal. Det var långt och ledde ut till en trädgård.”
Mannen skrockade till. ”Kom och kolla. Det bakre rummet här är också långt och leder ut till trädgården.”
Rörd från hans medlidande följde Lacey med honom genom dörren till rummet. Det var avlångt och smalt likt en tågvagn och nästan identiskt till rummet hennes pappa hade drömt att hålla auktioner i. De gick rakt igenom och kom ut i trädgårdens underland. Den var lång och smal den också och nådde drygt femton meter. Färgglada växter stod överallt och strategiskt placerade träd och buskar tillförde en perfekt mängd skugga. Ett knähögt staket var det enda som separerade det från grannbutikens trädgård – som i kontrast till denna fläckfria tomt verkade nyttjas endast som lager; flera stora, fula, grå plastskjul och rader av soptunnor fördärvade den.
Lacey återvände koncentrationen till den vackra trädgården.
”Helt otroligt,” utbrast hon.
”Ja, det är en vacker plats,” svarade mannen och plockade upp en växtkruka som hade trillat omkull. ”De som hyrde lokalen förut hade den som trädgårdsaffär.”
Lacey lade genast märke till något melankoliskt i hans röst. Hon insåg att det stora växthuset framför henne stod med dörrarna vidöppna och att flera av krukorna låg huller om buller över golvet med krossade stjälkar och utspilld jord. Hennes nyfikenhet vaknade. Åsynen av de utspridda växtkrukorna – mitt i en trädgård som annars såg välskött ut – verkade konstigt. Hennes tankar skiftade från hennes pappa till nuet.
”Vad hände här?” frågade hon.
Den gamla mannens ansiktsuttryck blev nu nedslaget. ”Det är därför jag är här. Jag fick ett samtal från grannen i morse som sa att det såg ut som att stället hade tömts helt plötsligt över natten.”
Lacey drog efter andan. ”Blev de rånade?” Hennes hjärna kunde inte riktigt ta in konceptet att ett brott skulle utföras i den vackra, idylliska kuststaden Wilfordshire. För henne kändes det som den sortens plats där det värsta som kunde hända var att någon busig pojke stal en nybakad paj som ställts ut på fönsterbräden för att svalna.
Mannen skakade på huvudet. ”Nej, nej, nej. De drog. Packade ner allt och tömde stället. Sa inte ett ord. Lämnade mig med sina räkningar, dessutom. Obetalda elräkningar. Ett helt berg av fakturor.” Han skakade sorgset på huvudet.
Lacey förvånades av insikten att butiken hade blivit tom bara i morse och att hon oavsiktligt hade inkräktat på en incident som precis öppnat upp sig. Att hon av misstag införde sig själv i ett nyligen påbörjat mysterium.
”Jag beklagar,” sa hon med genuin empati för mannen. Nu var det hennes tur att leka terapeut och betala tillbaka vänligheten han hade visat henne. ”Kommer du att klara dig?”
”Inte egentligen,” sa han dystert. ”Vi måste klara upp räkningarna och, ärligt talat, jag och frugan är alldeles för gamla för den här stressen.” Han klappade sig på bröstkorgen som för att indikera sitt hjärtas bräcklighet. ”Det blir för jädra synd att säga farväl till det här stället.” Hans röst brast. ”Det har tillhört familjen i många år. Jag älskar det. Vi har haft en hel del… färgstarka hyresgäster under åren.” Han skrattade och blev tårögd av minnena. ”Men, nej. Vi kan inte gå igenom en sån omvälvning igen. Det är för stor ansträngning.”
Sorgen i hans ton var nog för att krossa Laceys hjärta. Vilken hemsk situation att sättas i. Vilket förargligt scenario. Den djupa empatin hon kände för mannen förvärrades dessutom av hennes egen situation, av sättet på vilket hon mist det liv hon hade byggt med David i New York City. Hon kände ett plötsligt ansvar att rätta till problemet.
”Jag kan hyra butiken,” vräkte hon ur sig. Orden lämnade hennes läppar innan hennes hjärna ens hade insett vad de var.
Mannens vita ögonbryn flög upp i förvåning. ”Ursäkta, vad sa du?”
”Jag hyr den,” upprepade hon snabbt innan den logiska delen av hennes hjärna hann lägga sig i och hindra henne. ”Du kan inte sälja den. Det finns för mycket historia här, du sa det själv. För mycket sentimentalt värde. Och jag är pålitlig. Jag har erfarenhet. Typ.”
Hon tänkte på vakten på flygplatsen med sina mörka ögonbryn som hade informerat henne att hon behövde ett visum för att arbeta i England och hur hon så självsäkert hade försäkrat henne att det sista hon ville göra här var att arbeta.
Och hur blev det med Naomi? Hur blev det med jobbet hos Saskia? Allt det där?
Plötsligt spelade ingenting av det någon roll. Känslan som slog Lacey när hon såg butiken var kärlek vid första ögonkastet. Hon kastade sig ut över djupet.
”Nå? Vad tror du?” frågade hon honom.
Mannen såg nästan bestört ut. Lacey kunde inte klandra honom; här kom det en främmande, amerikansk kvinna klädd i begagnade kläder och bad honom att få hyra lokalen som han redan hade bestämt sig för att sälja.
”Tja… jag…” började han. ”Det skulle vara trevligt att få behålla den i familjen lite längre. Det är egentligen inte den bästa