Innan han dödar. Блейк Пирс

hade flera träpålar bakom sitt skjul. Intel visar att pålarna har nästan exakt samma storlek som den vi hittade ute på majsfältet."

      Mackenzie skrollade igenom sina mail på telefonen och såg att Nancy hade skickat ut informationen för mindre än tio minuter sedan.

      "Det låter som vår kille då", sa hon.

      "Det kan du ge dig på", sa Porter. Han lät som en robot, som om han hade blivit programmerad att säga vissa saker. Han tittade inte på henne en enda gång. Det var tydligt att han var förbannad, men det var okej för Mackenzie. Så länge han använde ilskan och beslutsamheten till att fånga in den misstänkte, så kunde hon inte bry sig mindre.

      "Jag får väl nämna elefanten i bilen", sa Porter. "Det gjorde mig skitförbannad när du tog över igår kväll. Men tamejfan, du utförde någon form av mirakel med grabben igår. Du är skarpare än vad jag gett dig beröm för, jag erkänner det. Men respektlösheten..."

      Han tappade bort sig där, som om han var osäker på hur han skulle slutföra meningen. Mackenzie svarade ingenting. Hon tittade bara rakt fram och försökte smälta faktumet att hon precis hade fått vad som nästan skulle kunna anses vara komplimanger från två väldigt osannolika håll, under de senaste femton minuterna.

      Plötsligt kände hon att det här kunde bli en riktigt bra dag. Förhoppningsvis skulle de mot slutet av dagen ha plockat in mannen som var skyldig till mordet på Hailey Lizbrook och flera andra olösta mord de senaste tjugo åren. Om det var belöningen, kunde hon sannerligen tolerera Porters sura humör.

      *

      Mackenzie tittade ut och kände sig nedstämd av att se hur bostadsområdena förändrades, när Porter körde in i de försummade förorterna till Omaha. Välbärgade kvarter ledde till lägenhetskomplex med billiga hyresrätter och efter dem kom de mer ruffiga bostadsområdena.

      Snart hade de nått Clive Traylors område, som bestod av bostäder för de med lägre inkomster, belägna på halvdöda gräsmattor och försedda med skeva postlådor längs gatan. Raderna av hus såg ut att aldrig upphöra, det ena huset såg mer försummat ut än det andra. Hon visste inte vad som var mest ledsamt för henne: försummelsen eller den förlamande monotonin.