vara. Hon bodde i ett fint hus och började bli god vän med en trevlig granne.
Blaine kom tillbaka och satte sig ner. Riley kunde inte låta bli att lägga märke till att han var attraktiv. Hans höga hårfäste gav honom ett moget utseende, och han var smal och i god form.
“Förlåt”, sa Blaine. “Det är aldrig några problem när jag inte är här, men om de får syn på mig så behöver plötsligt alla min hjälp”.
“Det känner jag igen”, sa Riley. “Jag hoppas att om jag håller mig undan så kommer beteendeanalysenheten att glömma mig ett tag”.
“Inte en chans”, sa April. “Snart ringer de. Och sen är du på väg till en annan del av landet”.
Riley suckade. “Jag skulle kunna vänja mig vid att inte alltid ha jour”.
Blaine tog en tugga av sin guldmakrill.
“Har du övervägt karriärbyte?” frågade han.
Riley ryckte på axlarna. “Vad skulle jag göra istället? Jag har varit agent större delen av mitt vuxna liv”.
“Åh, jag är säker på att det finns gott om saker för en kvinna som dig”, sa Blaine. “De flesta saker är säkrare än att vara en FBI-agent”.
Han tänkte en stund. “Jag kan se dig som lärare”, sa han.
Riley skrattade. “Tycker du det är säkrare?” frågade hon.
“Det beror på var du undervisar”, sa Blaine. “På universitetet?”
“Ingen dum idé, mamma”, sa April. “Du skulle inte behöva resa hela tiden. Och du skulle fortfarande få hjälpa människor”.
Riley sa ingenting och tänkte på saken. Att undervisa på universitetet skulle säkerligen vara som när hon undervisade på polisskolan i Quantico. Det tyckte hon om. Det gav henne alltid en chans att ladda om batterierna. Men skulle hon vilja vara lärare på heltid? Skulle hon verkligen kunna tillbringa dagarna inomhus utan någon aktivitet?
Hon petade på en svamp med gaffeln.
Jag kanske blir som en sån, tänkte hon.
“Privatdetektiv då?” frågade Blaine.
“Det tror jag inte”, sa Riley. “Att gräva fram smaskiga hemligheter hos par som håller på att skiljas låter inte som min kopp te.
“Det är inte allt som privatdetektiver gör”, sa Blaine. “Att utreda försäkringsbedrägerier då? Jag har en kock som får sjukersättning för att han säger att han är kass i ryggen. Jag är säker på att han fejkar det, men jag kan inte bevisa det. Du kan börja med honom”.
Riley skrattade. Blaine skämtade givetvis.
“Eller så kan du leta efter efterlysta människor”, sa Crystal. “Eller saknade husdjur”.
Riley skrattade igen. “Alltså, det skulle få mig att känna som jag verkligen gör skillnad i världen!”
April hade dragit sig ur samtalet. Riley såg att hon skrev på telefonen och fnittrade. Crystal lutade sig fram över bordet mot Riley.
“April har en ny pojkvän”, sa Crystal. Sen artikulerade hon tyst, “Jag tycker inte om honom”.
Riley var irriterad att hennes dotter ignorerade de andra vid bordet.
“Sluta med det där”, sa hon till April. “Det är oartigt”.
“Vad är det som är oartigt med det?” sa April.
“Vi har pratat om det här”, sa Riley.
April ignorerade henne och skrev ett meddelande.
“Lägg undan den”, sa Riley.
“Snart, mamma”.
Riley höll tillbaka ett stön. Hon hade sedan länge lärt sig att “snart” betydde “aldrig” på tonårsspråk.
Då vibrerade hennes egen telefon. Hon blev arg på sig själv för att hon inte stängt av den innan hon körde gick hemifrån. Hon tittade på telefonen och såg att det var ett meddelande från hennes FBI partner Bill. Hon tänkte låta bli att läsa det, men hon kunde inte låta bli.
När hon öppnade meddelandet så tittade hon upp och såg att April hånlog mot henne. Hennes dotter njöt av ironin. Riley läste surt Bills meddelande.
Meredith har ett nytt fall. Han vill diskutera det med oss så fort som möjligt.
Specialagent Brent Meredith var Rileys chef, och Bills. Hon kände en otrolig lojalitet till honom. Inte nog med att han var en bra och rättvis chef, men han hade stått upp för Riley många gånger när hon legat risigt till med byrån. Men Riley var ändå fast besluten att inte bli indragen, inte än i alla fall.
Jag kan inte resa någonstans nu, skrev hon tillbaka.
Bill svarade, Det är här i närheten.
Riley skakade besviket på huvudet. Det skulle bli svårt att säga nej.
Hon skrev tillbaka, Jag hör av mig.
Det kom inget svar och Riley la telefonen i väskan.
“Jag tyckte du sa att det var oartigt, mamma”, sa April med en tyst och småsur röst.
April satt fortfarande och skrev.
“Jag är klar med min”, sa hon och försökte att inte låta lika irriterad som hon var.
April ignorerade henne. Rileys telefon vibrerade igen. Hon svor tyst. Hon såg att meddelandet var från själva Meredith.
Var på beteendeanalysenheten imorgon klockan 9.
Riley funderade på ett sätt att ursäkta sig själv när ett andra meddelande kom.
Det är en order.
KAPITEL TVÅ
Rileys humör sjönk när hon tittade på de två bilderna som visades på skärmarna ovanför konferensrummet på beteendeanalysenheten. Ena bilden var ett fotografi på en bekymmerslös flicka med ljusa ögon och ett vinnande leende. Den andra bilden var på hennes lik, hemskt utmärglat, med armarna åt varsitt håll. Eftersom hon blivit beordrad att närvara på mötet, så visste Riley att det måste finnas fler offer som detta.
Sam Flores, en smart laboratorietekniker med glasögon med svarta bågar skötte presentationen för de fyra agenterna som satt vid bordet.
“De här bilderna är av Metta Lunoe, sjutton år gammal”, sa Flores. “Hennes familj bor i Collierville, New Jersey. Hennes föräldrar anmälde henne som försvunnen i mars—rymt hemifrån”.
Han visade en enorm karta över Delaware och pekade på en plats.
“Hennes kropp hittades på ett fält utanför Mowbray, Delaware den sextonde maj. Med bruten nacke”, sa han.
Flores visade några fler bilder—en med en livlig ung flicka, den andra visade henne så mager att hon knappt gick att känna igen, med armarna utsträckta på ett liknande sätt.
“Detta är bilder på Valerie Bruner, även hon sjutton, rymde hemifrån från Norbury, Virginia. Hon försvann i april”.
Flores pekade på en annan plats på kartan.
“Hennes kropp hittades på en grusväg nära Redditch, Delaware den tolfte juni. Uppenbarligen samma tillvägagångssätt som det tidigare mordet. Agent Jeffreys togs in för att undersöka fallet”.
Riley blev överraskad. Hur kunde Bill ha jobbat på ett fall som inte involverade henne? Sen mindes hon. I juni så hade hon legat på sjukhus efter pärsen hon genomgick i Petersons bur. Men ändå, Bill hade ofta hälsat på henne på sjukhuset. Han hade aldrig nämnt