mer hon tänkte på det, desto bättre lät det …
Hon sneglade mot Percival och funderade över om hon skulle berätta att hon var på väg hem, men beslöt sig för att låta bli. Istället tog hon fram sin telefon och skickade ett mess där hon bad om ursäkt och skrev att hon måste gå. Leilia stoppade ner telefonen i kappfickan, öppnade kafédörren och började gå. Men istället för att vandra hemåt gick hon mot Nashs lägenhet. Hon behövde få träffa sin bästa vän.
KAPITEL TRE
Nash gick in i sin lägenhet och ställde vinet han hade fått av Leilia på diskbänken. Han skakade av sig sin jacka och kastade den över en stol i närheten – eller han försökte i varje fall … Han lyckades missa målet och jackan landade på golvet. Han stirrade på plagget i flera sekunder och funderade på om han skulle plocka upp jackan och hänga den på en galge i garderoben. Med en suck plockade han upp den och hängde in den där den hörde hemma. Det var inte jackans fel att hans planer att bekänna sina känslor för Leilia hade grusats. Han stirrade på vinflaskan hon hade gett honom och övervägde att dricka hela flaskan själv – men nej, han behövde någonting mycket starkare att dränka sorgerna i.
Han gick fram till spritskåpet och tog fram en flaska whiskey, högg tag i ett glas och hällde upp en rejäl drink. Nash lyfte glaset till munnen och tömde det. Han skakade på huvudet när den brännande känslan rörde sig ner längs halsen, och hällde sedan upp ett nytt glas. Efter tre fulla glas började rummet snurra och hans hjärna hade börjat döva hans problem. Nash ställde ner glaset på diskbänken, högg tag i flaskan och snubblade över till soffan. Han såg ingen poäng i att använda finesser såsom glas. Han kunde lika väl dricka från flaskan.
Nash halvlåg i soffan och kramade whiskeyflaskan. Han sträckte sig efter fjärrkontrollen och satte på tv:n. Två personer fyllde skärmen: en man och en kvinna. Nash stönade till när en av dem började prata. ”Hej! Det här är Gawain Daly och jag står här med min kollega Jocelyn Stacy.”
”Daggmask”, mumlade Nash. Gawain strök bort en mörk hårlock från sin panna och vände sig till Jocelyn. ”Det är ganska kallt här i New York, men se så många människor som har valt att räkna in det nya året tillsammans med oss.” Han skickade iväg sitt berömda leende mot kameran och frågade sin värdkollega ”Har du gjort några nyårslöften ännu?”
”Du har själv några löften att ge, Gawain”, muttrade Nash. Han var tvungen att anstränga sig för att inte kasta flaskan på tv:n. Istället tog han en rejäl klunk. Han trodde att han kommit över sina upplevelser under gymnasietiden, men känslor, likt ont krut, förgås inte så lätt.
”Jag vet inte om det finns någonting med mig själv jag vill ändra på”, svarade Jocelyn. ”Och du då?”
”Varför försöka ändra på något som redan är perfekt?” sa Gawain med en blinkning. ”Och pussen vid tolvslaget? Finns det någon särskild du hoppas få kyssa?”
Hans ansiktsuttryck var normalt, men innebörden i hans ord gick inte att ta miste på. Nash fnös. Gawain hoppades helt klart att Jocelyn skulle bjuda in honom på pusskalas. Nash hoppades att den vackra filmstjärnan skulle ignorera honom. Nash tog några fler klunkar whiskey. Nu var halva flaskan borta. Med det här tempot skulle han ha tömt flaskan och däckat innan året var slut.
”Det finns några olika möjligheter”, sa Jocelyn lockande. Blondinen fuktade läpparna på ett sätt som knappast gick att misstolka.
”Den jäkeln har alltid haft flyt.” Varför hade han inte stängt av tv:n? Det sista han behövde var att behöva se Gawain få till det med stjärnan i sin senaste film. Han var de tre riddarnas ledare; Percival och Tristan var mycket trevligare så fort han inte var i närheten. Nash tyckte det var skönt när Gawain flyttade från Kismet Bay för att söka lyckan i Kalifornien. Det hade inte tagit honom lång tid att hitta den där lyckan, heller. Ödet hade alltid haft ett gott öga för Gawain.
Kameran visade den stora kristallbollen som skulle falla vid midnatt och välkomna det nya året. Gawains röst strömmade fortfarande från tv:ns högtalare. ”Som ni ser är allt redo. När tolvslaget är här kommer vi allihop att kunna skåla för ett riktigt Gott Nytt År. Men nu kontaktar vi vår systerstation i Los Angeles och Corbin Vale för att höra hur läget är på västkusten.”
Nash slutade lyssna efter det. Han trodde att han skulle ha druckit tillräckligt med whiskey för att glömma att Leilia tillbringade kvällen tillsammans med Percival, men hans tankar återvände hela tiden till henne. Skulle hon kyssa Percival vid tolvslaget, som Gawain tänkte kyssa Jocelyn? Han fick ont i magen vid tanken, och började ångra att han druckit så mycket. Men vad fanken, han hade redan fått för mycket så han kunde lika väl fortsätta. Vad hade han att förlora?
Han svalde lite mer whiskey. Det hade för länge sedan slutat bränna i halsen när han svalde. En knackning hördes i rummet. Han trodde det var inbillning, men sedan hördes det på nytt. Nash satte sig upp och stirrade på dörren med kisande ögon. Det fanns ingen möjlighet att han skulle kunna ta sig till dörren utan att stupa. ”Det är öppet”, röt han. Han funderade inte ens på vem det var som kom på besök. Inte förrän dörren öppnades och Leilia klev in. Vad fanken gjorde hon där? Hade det hänt något med Percival? Om han hade gjort henne illa … Nåja, när Nash hade nyktrat till skulle han låta honom få betala för vad det nu var han hade gjort. Ingen fick såra hans livs kärlek.
KAPITEL FYRA
Leilia stirrade på Nash som om hon aldrig hade sett honom förut. Det här var inte hennes bästa vän – Nash verkade nästan … ”Är du full?” Hon stängde dörren bakom sig och tog av sig kappan. Om han hade druckit mycket så behövde han någon som kollade till honom.
”Äh, har bara tagit några klunkar whiskey.” Han höll upp en flaska som inte ens var halvfull.
”Jag hoppas inte det där har varit en full flaska.” Vad hade fått honom att dricka så mycket? Det var förvisso nyårsafton, men ändå … Nash brukade inte dricka mycket. ”Ge mig den.” Hon tog flaskan ur hans hand och ställde den på diskbänken utom räckhåll. ”Vad är det med dig? Du har varit konstig hela dagen.”
”Kan man inte få dricka lite i fred, då och då?” Han viftade med en hand i tv:ns riktning. ”Titta, en av dina riddare. Ska du inte se om du kan locka hem honom från Hollywood?”
Leilia sneglade på tv:n. Det var faktiskt Gawain Daly på skärmen, i full färd med att underhålla sin publik. Precis som hade alltid hade gjort: det var en man som trivdes bäst med att ha allas uppmärksamhet och som älskade strålkastarljuset. Gawain var stilig. Helt klart filmstjärnesnygg, och han använde sitt vackra ansikte och sin vältränade kropp för att öppna dörrar åt sig. Enda anledningen till att hon visste något om Gawain var hans koppling till Tristan. En gång i tiden hade Tristan och hennes kusin Sage varit oskiljaktiga. Hon visste fortfarande inte vad som hade gjort att de brutit upp, men det hade hon å andra sidan inte med att göra. Sage försvann ungefär samtidigt som Gawain reste till Hollywood. Ibland undrade hon om det hängde ihop att de två flyttade därifrån samtidigt.
”Jag är inte intresserad av Gawain eller någon annan av de så kallade riddarna. Den trekanten vill jag inte vara med i.” När hon hörde sig själv lät det mycket mer oanständigt än hon hade tänkt sig …
”Så vad vill du då?” Han sluddrade när han pratade. ”För jag trodde att jag kände dig, men det gör jag tydligen inte.”
Leilia suckade. ”Går det bra att jag gör lite kaffe? Jag tror att du kan behöva en kopp. Jag behöver det helt klart.” Hon skulle behöva flera koppar om hon skulle kunna hantera vad det nu var han störde sig på.
”Gör som du vill”, svarade han. ”Men jag vill inte ha något. Ge tillbaks min whiskey. Den vill jag ha.”
Leilia