det sant, att man inte tänker så mycket på äktenskapsbrott utanför Frankrike?
– Jo då, svarade Kristian Ebb, vi ha också börjat komma med på ett hörn. Framsteget är på marsch, och ingenting skall hejda det!
– Då förstår ni mig, när jag frågar er, om ni har hört allt vad man berättar i staden om en viss herre … Ni har en vän, som också är stamgäst här …
– Menar ni Martin Vanloo? Ni vill väl inte påstå, att det är han som säljer pälsar till underpris? För om ni säger det, tror jag det inte!
– Ni är så hetsig av er, det har jag ju aldrig sagt, det finns väl andra medlemmar av familjen …
– Såvitt jag vet, består familjen av en uråldrig farmor, vidare av två bröder med namnen Allan och Arthur, som jag inte känner, och en ung släkting på sidolinjen, som påstås likna den engelske skalden Shelley, kallad Englands Kristian Ebb. Vem av dem är det som realiserar pälsar? Jag är en kristen människa och tycker lika mycket om att baktala min nästa som någon annan, men jag vill
ha fakta, innan jag gör det!
– Fy, fy, fy, sade fröken Titine med markisinnemin, baktala sina medmänniskor, räcker det inte med en päls ovanpå ett armband med rubiner?
Hon avbröt sig och gled med det naturligaste tonfall i världen över i en hälsning:
– God morgon, monsieur Vanloo! Har det inte ringt i era öron? Monsieur le Poète och jag tala just om er familj?
– Om min familj? svarade en hes röst på andra sidan Ebbs axel. Nöj er med att tala om den ende anständige medlemmen av den, jag menar mig själv! Och vad är det ni dricker, Ebb? Öl! Fröken Titine, vill ni inte ge oss en hela skum, men plötsligt som de säga i Italien!
III
Vem var den nykomne?
En fysiognom, som man sade för hundra år sedan, skulle ha haft svårt att besvara frågan. Han var kortväxt och muskulös. Han hade strävt, svart hår, som växte ned i pannan, och ganska sneda ögonbryn över kisande ögon. Så långt kunde han likna vissa typer, som man finner Medelhavet runt, och vilkas ursprung förlorar sig i historiens natt – typer, som lika gärna kunna leda sitt ursprung tillbaka till Egypten som till Fenicien eller något av de hundratals folkslag, vilka trängts och ävlats kring dessa kuster. Men hans ögon voro mörkblå. Och dessutom talade han engelska – inte den sorts engelska, som man hör i hamnarna Medelhavet runt, utan den andra, omisskänliga sorten, vilken tar lika lång tid att frambringa som en engelsk gräsmatta – en engelska, vars konsonanter vaja så slappt i draget från tungspenen som sjögräset vajar för havsströmmarna i de sju oceaner, vilka England behärskar …
– Hallå, Vanloo! sade Ebb. Hur står det till?
– Fruktansvärt! svarade mannen med den hesa rösten. Hang-over kallas sjukdomen av våra amerikanska kusiner, »med vilka vi ha allt gemensamt utom språket» … Känner man åkomman i Skandinavien?
– Ryktesvis, medgav Ebb. Men vi äro småborgare, och det präglar vårt språk. I Norge och Danmark kallar man den för timmermän, i Sverige för kopparslagare.
– Det fascinerar mig alltid att höra om vilda folkslags seder. Era tre länder äro ju idyllens sista tillflyktsort i Europa. Hos er kan det då omöjligen finnas tvisteämnen?
Ebb brast i ett dånande skratt.
– Ni misstar er! I morgon väntar jag besök av två skandinaviska herrar, som jag omedelbart kommer att kasta på porten. Den ene är specialist i Napoleons historia och den andre i de megalitiska folkens begravningsskick!
– Hur kan ni uttala så svåra ord så tidigt på morgonen? sade mr Vanloo beundrande och drog ett djupt drag ur det glas, som Titine satt fram. Jag anar inte, vad megalitiska folk äro för någonting – låter som en elak form av sinnessjukdom. Men gamle Boney känner jag utmärkt till. Ni vet, att vi engelsmän kallade Napoleon så, tills vi hade besegrat honom. Efteråt blevo vi hövliga och kallade honom »general Buonaparte». Hudson Lowe vaktade honom på St. Helena, var mycket noga med att aldrig kalla honom annat. Kom det brev till kejsar Napoleon, returnerade han dem med påskriften »adressaten okänd». Var lugn för att jag hört talas om gamle Boney! Min familj kommer från St. Helena!
Ebb spärrade upp ögonen.
– Verkligen? Bodde den där på hans tid?
– Vi kommo till Europa strax efter hans död!
– Är det därför er villa heter Longwood?
– Förmodligen! Det var min stamfar som byggde den. Begåvad gammal fan! Familjen vansläktas …
– Vansläktas? sade Ebb i den spefulla ton, han vant sig att anlägga mot Martin Vanloo. Vad menar ni? Ni, käre vän, reciterar ju Shakespeare och Swinburne så att man får tårar i ögonen, särskilt fram på nattsidan, ni har en ung släkting som liknar Shelley, och en bror som uppmuntrar musiken, enligt vad jag hört …
Han avbröt sig, men för sent.
– Vad säger ni? frågade Martin Vanloo och satte sig upp i stolen. En bror som uppmuntrar musiken?
Ebb besparades besväret att svara. I detta ögonblick vek madame Delarue runt om hörnet, bländande i sin pälskappa och sina måsvingeformade ögonbryn … Alla blickar följde henne. Martin Vanloo kastade från sig en halvrökt cigarrett.
– Aha, nu förstår jag! Hur kan min gode bror Allan tro, att man kan tillåta sig sådant i Mentone? Det måste sluta med skandal, och jag avskyr skandal! Jag avskyr den på samma vis som jag avskyr dålig vers! Jag fordrar stil – om det gäller poesi, äktenskapsbrott – eller andra brott!
Han teg, och Ebb, som sannerligen inte kände sig kallad att säga något, följde hans exempel. De första ord som yttrades kommo från Martin.
– Jo, familjen vansläktas! Vill ni ha flera exempel, behöver ni bara se tvärsöver gatan!
Hans tonfall var så egendomligt, att Ebb spratt till. Hans ögon voro hopdragna till små springor, ansiktet liknade en mask. Allt det engelska i hans sätt var borta, det fattades bara en solfjäder i hans hand för att han skulle ha liknat en österländsk sultan som håller dom, med bödlarna och tortyrinstrumenten inom räckhåll. Vem var det han i tankarna satt till doms över? Vem om inte de två personer, Ebb sett en stund förut – mannen med de blodröda plakaten och den vackre gossen med klisterburken! De klistrade just upp ett plakat litet längre bort, innan de försvunno längs promenaden.
– Är det möjligt, att ni inte känner min bror Arthur? frågade Martin. Skulle ni aldrig ha suttit i fängelse, Ebb?
– Vem var den nykomne?
– Hahaha – missförstå mig rätt! Jag menar politiskt fängelse! Hade ni gjort det, väl att märka i ett land, som inte regerades demokratiskt, hade ni omgående blivit föremål för min bror Arthurs intresse. Då hade han genast anordnat protestmöten och låtit avfatta resolutioner för att få er frigiven! Om ni var skyldig eller ej, skulle inte ha intresserat honom det ringaste – bara han fick tillfälle att demonstrera mot »reaktionen» och »förbättra världen!» Det är otroligt, vad det finns många världsförbättrare nuförtiden! En sak glömma de flesta av dem, nämligen att förbättra sig själva först!
Ebb teg. Hittills hade han bara känt Martin Vanloo som en gemytlig ung man med sinne för poesi och gott vin. Och plötsligt avslöjade han sig som en man med sociala, eller om man så ville antisociala ståndpunkter och en aktningsvärd fond av hat i bröstet. Ty det fanns intet tvivel om en sak: hans känslor gentemot brodern Arthur liknade påfallande gott, gammaldags hat.
Martin hade fullföljt en privat tankegång.
– Kanske tycker ni, att det är ologiskt av mig att tala på det viset om Arthur, som i alla fall vill något, och inte om Allan, som ingenting vill, utan bara gör allt, vad han har lust till? Men tro inte, att