var, att jag hade största respekt för Napoleon – eller låt oss säga Bonaparte – intill en viss tid. Den man, som gjorde slut på skräckväldet i Frankrike och förhindrade en fortsatt röd terror av samma slag som vi sett exempel på i vår tid, har jag endast odelad beundran för. Den man, som byggde upp en ny stat ur kaos, har jag ännu mera beundran för. Men när vi kommit över en viss punkt i hans liv, syns det mig, att vi möta en alldeles ny person, en storspekulant i krig, en jobbare i gloire, en …
– Det tycker ni! ropade Ebb. Och i alla fall behöver jag bara säga ett ord för att gendriva era påståenden och få er att slå ned ögonen i skam!
– Och vilket ord skulle det vara? förhörde bankiren sig med samma förbindliga leende kring amorinmunnen.
– Ordet, svarade Kristian Ebb, är Sankt Helena.
Hans röst var så suggestiv, att det var som om en skugga glidit genom rummet. Varken docenten eller penningmatadoren, som dock kommo från diametralt motsatta världar, kunde undgå att känna en liten ilning längs ryggraden. För bådas ögon tecknade sig i en vision en vild klippö. Den lyfte sig tvärbrant ur oceanens svindlande djup, hundratals mil från närmaste kust, stormomsusad, töckensvept, och utsedd att bli en sista hemvist för den störste orosspridare, världen dittills skådat …
Det var bankmannen som bröt tystnaden.
– Ni utkastar vackra ord, käre diktare, och jag vill inte bestrida, att ni gör det verkningsfullt. Men det hindrar inte, att jag håller fast vid min åsikt. Legenden om St. Helena är och förblir en legend. Och en dag hoppas jag kunna spränga den i stycken …
– Ni har inte små förhoppningar! hånade Kristian Ebb.
– Vem var den nykomne?
Helena! Hade Napoleon fått fly till England, såsom han tiggde och bad engelska regeringen efter Waterloo, skulle han i detta ögonblick ha varit glömd av alla andra än militärhistorikerna. Nu voro engelsmännen nog dåraktiga att skicka honom till ön i Atlanten i stället för att låta honom sluta sitt liv som godsägare i Sussex eller Warwickshire. Vad inträffade? Med den taktiska blick som var hans storhet, förstod Napoleon ögonblickligen att utnyttja deras missgrepp till sin fördel. Inom ett par år hade han lyckats skapa fabeln om den fjättrade Prometeus – en fabel som sedan lämnats vidare från släktled till släktled. Ingen har insett vad sanningen är – nämligen att Napoleon, utom att vara världens störste fältherre, var alla tiders teaterregissör! Hade han levat nu, skulle Hollywood betalat honom jättehonorar.
– Det är magnifikt! ropade skalden. Den fjättrade Prometeus hade i livstiden en gam som hackade på hans lever, nämligen Hudson Lowe. Hundra år efter sin död får han en ny, nämligen herr Otto Trepka från Köpenhamn!
– Mina herrar! bad en bevekande röst. Mina herrar!
Skalden Ebb kastade sig med ljungande ögon över docenten.
– Herr Lütjens! Det är inte svårt att förstå, varför ni blandar er i diskussionen! Er kung Gustav IV Adolf förklarade Napoleon vara Vilddjuret i Uppenbarelseboken, och er kung Karl XIV Johan föll honom i ryggen vid Leipzig!
Bankmannen såg på klockan.
– Det är alltid ett framsteg att jämföras med Hudson Lowe i stället för att kallas jesuit och ignorant, sade han. Men strängt taget är det inte någon anledning att resa till Mentone.
Docenten putsade glasögonen.
– De gamla vikingarna brukade avsluta sina måltider med att kasta ben i huvudet på varandra, sade han stillsamt. En solid ryggkota har säkert större beviskraft än ett vetenskapligt argument. Men det var inte för att konstatera det som jag kom till Mentone.
Kristian Ebb stirrade ett par ögonblick från den ene till den andre. Plötsligt klövs luften i rummet av ett skratt dånande som en bergfors.
– Hahaha – jag har naturligtvis burit mig åt som en fähund som vanligt. Ert telegram, herr Lütjens, kom från Rom. Alltså har ni rest från Rom till Mentone för att mottagas av mig på detta sätt!
– Inte precis! Jag var på hemväg från Rom, då jag fick förläggarens brev. Det var det som fick mig att lägga vägen över Mentone.
– Ert telegram, herr Trepka, kom från Paris. Alltså har ni …
– Inte precis! Jag hade ett ärende i Nizza, och fick lust att råka en man, som kallat mig med så många fula namn.
Ett nytt skratt skakade luften i rummet. Två raggiga händer sträcktes fram.
– Nej, här står gamla Norge med skammen! Jag kan bara be er om ursäkt en gång till. Eftersom ni har kommit, förstår jag, att ni ingenting har emot förläggarnas förslag! Själv vill jag inte förneka, att jag tycker om detektivromaner. Om vi skall sitta i kommitté …
Det visade sig, att isen äntligen var bruten. En debatt om de allmänna principerna utspann sig, och freden varade tills man kom in på detaljer. Var och en av medlemmarna i den planerade kommittén hade sin bestämda idol inom detektivlitteraturen, vid vars sida han inte tolererade någon annan. Kristian Ebb höll på lord Peter Wimsey, bankdirektören på inspektör French i Wills Crofts böcker. Docenten Lütjens smålog åt både lorden och inspektören och förklarade, att för honom fanns det endast en utredare av kriminella hemligheter, nämligen Fader Brown …
– Första villkoret för att jag skall kunna läsa en detektivberättelse, är att den har humor! ropade Kristian Ebb.
– Det tycks mig, insköt bankmannen torrt, att första villkoret är att den är sannolik. Om inte detektiven arbetar som en detektiv i verkligheten, kan åtminstone inte jag intressera mig för honom!
Kristian Ebb for upp ur stolen.
– Sannolik! Det är just det rätta ordet i munnen på en person, som försvarar mr French! Kommer ni ihåg, min käre Trepka, en bok som heter Sir Patrick Macgills sista resa? Där gäller det att motbevisa ett alibi. Mr French förhör alla gårdsägare längs en bestämd väg, om de hört någon hund skälla en natt, fyra veckor tidigare. Ingen av dem har gjort det, och därmed är problemet löst. Om man känner vittnesmålets psykologi, behöver man inte spilla ord på hur osannolik en sådan berättelse är.
– Och er lord Peter? ropade Trepka. Kommer ni ihåg berättelsen Onaturlig död? Vad är det som ger lord Peter den avgörande idéen? En ren slump! Nämligen att han råkar en motorcyklist vars motor har stannat, därför att det kommit en luftbubbla in i den. Eftersom hjärtat fungerar som en motor, gissar han därefter, att den mördade fått en injektion av luft i ådrorna!
– Mina herrar, bad en stillsam röst, mina herrar!
Som på vinken av en regissör vände de två andra medlemmarna av kriminalklubben sig mot docenten Lütjens.
– Får jag fråga, vad har ni att säga? ropade Kristian Ebb. Vad är Fader Brown, om inte …
– Just det! ropade bankdirektören. Vad är han om inte det mest utpräglade exemplet på en detektiv, som gissar sig till allt? Kommer ni ihåg De spanska dublonerna?
Hetsiga ord klövo luften. Men plötsligt tystnade Kristian Ebb, såg framför sig med lysande ögon och sade:
– Hör på, mina vänner! Här sitta vi och tala om fingerade förbrytelser. Och vi veta precis, hur en detektiv i böckerna bär sig åt för att avslöja ett brott. Men säg mig en sak: vad skulle han göra, om det gällde ett brott, som inte ännu hade begåtts?
Bankdirektören plockade fram en fet cigarr ur sitt fodral.
– Får jag fråga, är det ett teoretiskt fall ni uppställer eller ett problem ur verkligheten?
Kristian Ebb stirrade på skrivbordets bild av Vällevnadens gud.
– Fallet är teoretiskt – tills vidare. Det är reellt, för såvitt som en oantänd mina är reell … Låt oss tänka oss tre bröder, så olika varandra