vaknade med ett ryck, och satte sig upprätt i sängen.
Hon såg sig omkring det lilla rummet, desorienterad.
Till slut insåg hon att det var en dröm.
Solen steg, och hon gick fram till fönstret och såg ut. Assisi i det tidiga morgonljuset var så stilla, så vackert. Alla var fortfarande inomhus, och rök steg från enstaka skorstenar. En tidig morgondimma hängde över fälten som ett moln och bröt ljuset.
Caitlin hoppade till när hon plötsligt hörde ett knarrande ljud, och beredde sig när hon såg att hennes dörr började öppna sig. Hon knöt nävarna i förberedelse för en oönskad besökare.
Men när dörren öppnades tittade hon ner, och hennes ögon blev vidöppna i glädje.
Det var Rose, som öppnade dörren med sin nos.
"Rose!" Skrek hon.
Rose sköt dörren öppen hela vägen, sprang in och hoppade upp i Caitlins armar. Hon slickade hennes ansikte överallt, medan Caitlin grät av glädje.
Caitlin drog henne tillbaka och såg över henne. Hon hade växt, blivit större.
"Hur hittade du mig?" Frågade Caitlin.
Rose slickade henne tillbaka, gnällande.
Caitlin satt på sängkanten och klappade henne och tänkte noga, försökte rensa sitt sinne. Om Rose hade klarat sig tillbaka, kanske Caleb också hade det. Hon kände sig uppmuntrad.
Intellektuellt visste hon att hon behövde gå till Florens. För att fortsätta sökningen. Hon visste att nyckeln till att hitta sin far, och skölden, fanns där.
Men hennes hjärta drog henne till Venedig.
Om det fanns bara en liten chans att Caleb kunde vara där, var hon tvungen att ta reda på det. Hon var bara tvungen.
Hon bestämde sig. Hon plockade upp Rose hårt i sina armar, tog sats, och hoppade ut genom fönstret.
Hon visste att hon återhämtat sig nu, att hennes vingar skulle gro.
Visst nog gjorde de det.
Och på bara några ögonblick flög Caitlin genom den tidiga morgonluften, över kullarna i Umbrien, och norrut, på väg till Venedig.
KAPITEL FEM
Kyle gick ner för de smala gatorna i den gamla stadsdelen i Rom. Runt omkring honom stängde folk butiker, och drog sig tillbaka för dagen. Skymningen hade alltid varit hans favorita tid på dagen, då han började känna sig som starkast. Han kände sitt blod pulsera snabbare, kände sig allt starkare med varje steg. Han var så glad över att vara tillbaka i de trånga gatorna i Rom, särskilt i detta århundrade. Dessa patetiska människor var fortfarande flera hundra år borta från all typ av teknik, någon typ av övervakning. Han kunde riva denna plats med ett avslappnat och lätt hjärta, och inte behöver oroa sig för att bli upptäckt.
Kyle svängde ner mot Via Del Seminario, och inom kort, öppnades det upp, och han befann sig på ett stort, gammalt torg, Piazza della Rotonda.
Och där stod det. Kyle stod där, slöt ögonen och andades djupt. Det kändes så bra att vara tillbaka. Mittemot honom var en plats som han hade kallat hem under århundraden, en av de viktigaste huvudkontoren för vampyrer i världen: Pantheon.
Kyle var glad att se att Pantheon stod som den alltid gjort, som en massiv, gammal stenbyggnad, med den bakre delen skjutandes ut i en cirkulär form, och dess främre del skymd av enorma, imponerande stenpelare. På dagen var det fortfarande öppet för turister, även under detta århundrade. Den höll otaliga antal människor.
Men på natten, efter dörrarna stängts för allmänheten, kom de riktiga ägarna, de riktiga innehavarna av denna byggnad, ut: det stora Vampyrrådet.
Vampyrer från stora och små klaner, från alla hörn av världen, strömmade hit, för att delta i varje möte, hela natten lång. Rådet bestämde i alla frågor, gav tillstånd, eller nekade det. Ingenting hände i vampyrvärlden utan att de visste om det, och i de flesta fall, utan deras godkännande.
Allt passade så perfekt. Denna byggnad hade ursprungligen byggts som ett tempel till de hedniska gudarna. Det hade alltid varit en plats för tillbedjan, att samlas i, för de mörka vampyrkrafterna. För alla med ögon att se, var det självklart: det fanns oden till hedniska gudar, fresker, målningar och statyer överallt. Alla mänskliga turister som tog sig tid att läsa denna plats mission, kunde bara inse vad det verkliga syftet var.
Och om inte det vore nog, fanns också alla stora vampyrer begravda här. Det var ett levande mausoleum, den perfekta platsen för Kyle och hans sort att kalla hem.
När Kyle besteg stegen, kändes det som en hemkomst. Han gick rakt fram till de enorma dubbla järndörrarna, smällde metallkläppen fyra gånger – signalen för vampyrer – och väntade.
Några ögonblick senare, gled de tunga dörrarna upp, bara en bit, och Kyle såg ett obekant ansikte. Dörren öppnades bredare, precis tillräckligt för att låta Kyle in, och sedan smälldes den snabbt igen bakom honom.
Den massiva vakten, ännu större än Kyle, tittade ner.
"Förväntar de dig?" Frågade han försiktigt.
"Nej."
Kyle ignorerade vakten och tog flera steg mot kammaren, när plötsligt, kände han ett kallt, isigt grepp om hans arm och stannade. Kyle flammade upp och brann med ilska.
Vampyrvakten stirrade ner på honom med samma ilska.
"Ingen kommer in utan tidsbeställning," snäste han. "Du måste lämna och komma tillbaka en annan gång."
"Jag går varhelst jag önskar" snäste Kyle tillbaka. "Och om du inte tar bort handen från min handled, kommer du att drabbas hårt."
Vakten stirrade tillbaka, och de var i ett dödläge.
"Jag ser att vissa saker aldrig förändras," hördes en röst. "Det är okej, du kan låta honom gå."
Kyle kände greppet släppa, och vände sig om och såg ett bekant ansikte: det var Lore, en av de främsta rådgivarna till rådet. Han stod där och stirrade på Kyle, leende, sakta skakande på huvudet.
"Kyle", sade han, "Jag trodde aldrig att jag skulle se dig igen."
Kyle, fortfarande uppspelt från vakten, rättade till sin jacka och nickade långsamt. "Jag har affärer med rådet", sade han. "Det kan inte vänta."
"Jag är ledsen, gamle vän", fortsatte Lore, "det är ett fullspeckat schema för i dag. Några av dem har väntat i flera månader. Viktiga vampyraffärer i varje hörn av världen, verkar det som. Men om du kommer tillbaka nästa vecka tror jag att jag skulle kunna ordna- "
Kyle steg framåt. "Du förstår inte", sade han spänt, "Jag kom inte från denna tid. Jag kom från framtiden. Två hundra år framåt i tiden. Från en väldigt annorlunda värld. Den slutliga domen har kommit. Vi är på kanten till seger – total seger. Och om jag inte träffar dem direkt, kommer det att finnas allvarliga konsekvenser för oss alla."
Lore stirrade tillbaka och tappade sitt leende när han insåg allvaret; Slutligen, efter flera spända ögonblick, harklade han sig. "Följ mig."
Han vände sig om och stegade ut, och Kyle följde tätt på hälarna.
Kyle gick ner för en lång, bred korridor, och inom kort, kom han in i den stora, öppna kammaren. Den var enorm, vidöppen, med ett skyhögt, cirkulärt tak och glänsade golv av marmor. Rummet var formad som en cirkel, och dess periferi fylldes med utsmyckade pelare och statyer som tittade ner på rummet, monterade på piedestaler.
Stående längs periferin av rummet var hundratals vampyrer, av alla möjliga raser och samlingar. Kyle visste att dessa var mestadels legosoldater, alla lika onda som honom. De såg alla på tålmodigt medan Rådet, på andra sidan av rummet, satt bakom sin bänk och gav ut sina domar. Han kände spänningen i rummet.
Kyle gick in och tog in allt. Gå till rådet