vikt för vampyrrasen. Om rådet godkände honom, vilket han var säker på att de skulle, skulle han inte bara ha sin sanktion, utan också deras resurser. Han kunde döda henne snabbare och vara hemma snabbare, redo att avsluta sitt krig.
Utan deras sanktion, skulle han bara vara ännu en falsk, legosoldat till vampyr. Kyle hade inga problem med det, men han ville inte tillbringa sin tid med att titta sig om ryggen: om han agerade utan deras sanktion, kunde de skicka vampyrer ut för att döda honom. Han kände sig säker på att han kunde hantera sig själv, men han ville inte behöva slösa sin tid och energi på det sättet.
Men om de förkastade hans krav, var han fullt beredd att göra vad han var tvungen för att jaga henne.
Det var i slutändan bara en formalitet i en ändlös ström av formaliteter. Denna etikett var det lim som höll dem alla tillsammans, men det irriterade honom också något fruktansvärt.
När Kyle gick djupare in i kammaren, såg han på rådet. De var precis som han mindes dem. På den bortre sidan av kammaren, satt de 12 domarna i det stora rådet på ett upphöjt podium. De var klädda i skarpa, svarta skrudar, alla bärande svarta huvor som täckte deras ansikten. Kyle visste ändå vilka dessa män var. Han hade träffat dem många gånger under århundradena. En gång, och endast en gång, hade de dragit tillbaka sina huvor och han hade faktiskt sett deras groteska, gamla ansikten, ansikten som hade vandrat på jorden i miljontals år. Han ryckte vid minnet. De var hemska varelser av natten.
Ändå var de det Stora rådet av denna tid, och de hade alltid bott här ända sedan Pantheon byggdes. Det var verkligen en del av dem, denna byggnad, och ingen av hans sort, inte ens Kyle, vågade gå emot dem. Deras befogenheter var alldeles för stora, och de resurser som de hade för många. Kyle kunde kanske komma undan med att döda en eller två av dem, men de arméer som de kunde tillkalla, från varje hörn av världen, skulle så småningom jaga honom.
De hundratals vampyrerna i rummet kom för att bevittna rådets domar, och att invänta sin audiens. De ställde alltid upp sig prydligt längs sidorna, stod i givakt, i en stor cirkel, i utkanten, och lämnade mitten av rummet helt öppet. Förutom en person. Det var alltid den person som behövde stå inför dem för sin dom.
Just nu var det några stackare, stående för sig själv, darrande av rädsla medan han stod mitt emot dem och stirrade på deras outgrundliga huvar, i väntan på deras dom. Kyle hade varit där förr. Det var inte trevligt. Om de inte gillade det du tog upp inför dem, kunde de, på ett infall, döda dig på fläcken. Du var aldrig säker inför dem, det var alltid en fråga om liv och död.
"Vänta här", viskade Lore till Kyle, när han nickade ut i folkmassan. Kyle stod på periferin, tittandes.
Som Kyle såg, nickade en domare, ytterst lite, och två vampyrsoldater dök upp från båda sidor. De greppade varsin arm av person inför rådet.
"Nej! NEJ!" Skrek han.
Men det gjorde honom inte något gott. De släpade bort honom, medan han skrek och kämpade, att veta att han fick bäras till döden, och att veta att inget han sade eller gjorde skulle göra något bra. Han måste ha bett dem om något de inte hade godkänt, insåg Kyle, medan vampyrens skrik ekade i hela kammaren. Till slut öppnades en dörr, han leddes utanför, och dörren bakom honom igen. Rummet tystnade igen.
Kyle kunde känna spänningen i luften, medan de andra vampyrerna såg på varandra, fruktandes för tiden för deras audiens.
Kyle såg Lore närma sig en skötare, nära rådet, och viska i hans öra. Skötaren i sin tur gick upp till en domare, knäböjde och viskade i hans öra.
Domaren vände huvudet ytterst lite, och mannen pekade rätt mot Kyle. Även från detta stora avstånd kunde Kyle känna domarens ögon, gömda i huvan, tränga igenom. Trots sig själv kände Kyle en rysning. Till slut var han i närvaro av sann ondska.
Skötaren nickade, och det var Kyles tur.
Kyle trängde sig genom folkmassan, och gick rätt ut till mitten av den tomma våningen. Han stod i den lilla cirkeln i mitten av rummet – platsen. Han visste att om han såg upp, direkt ovanför hans huvud skulle det vara hål i taket, en oculus, öppen mot himlen. På dagarna släppte det in en pelare av solljus; nu, vid solnedgången, var ljuset filtrerat, och mycket svagt. Rummet lystes mestadels upp av facklor.
Kyle knäböjde och bugade och väntade på dem att ta itu med honom, då det var etikett.
"Kyle av Blacktide-klanen", meddelade en domare långsamt. "Du är modig att närma dig oss utan förvarning. Om din begäran inte uppfyller vårt godkännande, vet du att du riskerar dödsstraff."
Det var inte en fråga; Det var ett uttalande. Kyle visste konsekvenserna. Men han inte rädd för resultatet.
"Jag är medveten om det, min herre", sade Kyle, och väntade.
Till slut, efter ett svagt prasslande, kom det ett annat uttalande: "Tala då om vad du begär av oss."
"Jag har kommit från en annan tid. Två hundra år i framtiden. "
En högljudd flämtning ekade i hela rummet. En skötare slog på golvet med sina stav tre gånger, och skrek, "Tystnad!"
Till slut föll lugnet över rummet igen.
Kyle fortsatte. "Jag tidsreser inte utan goda skäl, likaså gör ingen av oss. Detta är brådskande. I framtiden, i den tid som jag lever i, kommer det att bli ett krig – ett underbart vampyrkrig. Det kommer att inledas i New York och sprida sig därifrån. Det är vampyrernas apokalyps som vi har drömt om. Vår typ kommer äntligen att segra. Vi kommer att utplåna hela mänskligheten och förslava dem. Vi kommer också att utplåna välvilliga vampyrklander, alla som står i vår väg .
"Jag vet, eftersom jag är ledare för detta krig."
Det uppstod ännu en högljudd flämtning, följt av bankandet av staven.
"Men mitt krig är inte komplett," skrek Kyle över upproret. "Det återstår bara en tagg i min sida, en person som kan förstöra allt vi har uppnått, som kan förstöra denna strålande framtid för vår ras. Hon kommer från en speciell härstamning, och hon har rest tillbaka i tiden, troligen för att fly mig. Jag har kommit tillbaka för att hitta henne, och för att döda henne en gång för alla. Tills jag gör det är framtiden fortfarande oviss för oss alla.
"Jag står framför er i dag för att be om lov för att döda henne, här i er tid och plats. Jag skulle också vilja ha er hjälp att hitta henne. "
Kyle sänkte huvudet igen och väntade. Hans hjärta började slå snabbare, medan han väntade sin dom. Naturligtvis skulle det vara i deras intresse att hjälpa honom, och han kunde inte se någon anledning till varför de inte skulle. Men å andra sidan var dessa varelser, som levt i miljontals år, äldre än honom, och var helt oförutsägbara. Han visste aldrig vad för agenda de tolv av dem hade, och deras avgöranden verkade alltid lika godtyckliga som vinden.
Han väntade i den tjocka tystnaden.
Till slut hördes ett harklande.
"Vi vet vem du talar om, naturligtvis," hördes den grusiga rösten av en domare. "Du talar om Caitlin. Som kommer att vara av Pollepel-klanen. Men som egentligen är av en annan, och betydligt mer kraftfull klan. Ja, hon anlände till vår tid igår. Naturligtvis vet vi redan. Och om vi ville döda henne själva, tror du inte att vi skulle ha gjort det redan? "
Kyle visste bättre än att svara. De behövde deras lilla stund av stolthet. Han skulle bara låta dem avsluta sina tal.
"Men vi beundrar din beslutsamhet, och ditt framtida krig," fortsatte domaren. "Ja, vi beundrar det mycket."
Det uppstod ännu en tjock tystnad.
"Vi kommer att låta dig spåra henne", fortsatte domaren "men om du hittar henne, kommer du inte döda henne. Du kommer att fånga henne levande och föra henne tillbaka till oss. Vi skulle hellre njuta av att döda henne själva och se henne dö långsamt. Hon kommer att vara en perfekt kandidat för spelen. "
Kyle kände sig sjuda av ilska. Spelen. Självklart. Det