ingrepo äfven de i striden. Dock, Elsa hade äfven hjelp att vänta.
– Blyg's I inte flickor att kasta Er allesamman öfver en enda – hördes nämligen i nästa ögonblick mor Gretas stämma öfver skriket, och skuffande undan den ena hit och den andra dit hjelpte hon Elsa att resa sig. – Är det skick och seder att slåss så här midt på allmän kyrkväg.
– Åh tyst I, mor Greta – ropade Fingerlisa, i det hon flammande af vrede strök sitt hår ur pannan. – Gå hon hem till sitt, gråsugga. Vi behöfva ej hennes förmaningar.
– Du borde skämmas att gifva gammalt folk öknamn, – sade gumman barskt, – men akta dig, du, ty så mycket du vet, vackra Lisa, att skönt kan bli grönt och fett magert.
– Ja akta dig Lisa! – ropade nu de andra flickorna skrattande. – Den ena trollpackan stjelper icke den andra, och flåsar den gamla på dig, får du lungsoten. Nej se bara hur hon fräser!
– Jag skall rifva ögonen ur dig, för det ordet – sade Elsa och ville på nytt rusa emot henne.
– Bry dig icke om hvad de säga, – sade mor Greta, och förde Elsa med sig. – När man är dålig sjelf, vill man ock, att andra skola vara det. Sådana pigor äro intet umgänge för dig.
Men de hade sårat henne, tyckte Elsa, så djupt, att hon aldrig kunde glömma det. Den ena tåren efter den andra rullade utför hennes kinder. Hade ej mor Greta varit, skulle striden derför lätt kunnat upplåga på nytt, oaktadt fiendens öfvermakt. Men nu förde mor Greta henne med sig med stadig arm derifrån.
Fienden ansåg sig må hända äfven för svag för att fortsätta striden mot två motståndare, af hvilka mor Greta, så gammal hon var, icke var att leka med. Ljudet af hästtramp från gränden bredvid kom dem äfven att tänka på vakten, som i hvarje ögonblick kunde komma. De drogo sig derför flinande och småskrattande hvar åt sitt håll och läto Elsa och mor Greta ostörda gå derifrån.
När Elsa inkom i stugan, fick hon uppbära många hårda ord af mor Greta. Elsa var icke flicka, sade denna, att löpa ute efter de förnämes glitter. Mor Greta synade härefter ringen mycket noga, medan Elsa utan att svara drog sig trumpen bort i en vrå.
Det var en enkel guldring, med en liten skimrande sten, i hvilken var inristadt ett sirligt vapen. Han var alldeles gjord för Elsas finger, tyckte hon, och det var icke underligt om Fingerlisa var afundsjuk. Hon var det alltid, när Elsa fick något. Men nu skulle hon nog få betala henne derför.
Medan hon småpratade härom, till hälften för sig sjelf, inträdde Fingerlisa. Hon hade tårarne i ögonen och gråten i halsen. Hon bad Elsa så mycket att hon skulle förlåta henne, hvad hon sagt. Det var ej något ondt menadt dermed, bedyrade hon snyftande. Hon hade endast velat varna Elsa. Hon såg emellertid så hemlighetsfull ut, när hon yttrade detta, att mor Greta i stället för att, hvilket hon föresatt sig, dugtigt banna henne, vardt allt försonligare och nyfiknare samt slutligen lofvade henne både råmjölk, när kon nästa gång skulle kalfva, och annat godt, om hon talade om hvad hon visste. Men Fingerlisa var svår att öfvertala. Om det vore sant, sade hon, att man sett Elsas skepelse fara omkring i luften qvällstid, kunde olyckan snart vara framme. Och utom vaka och bön kände hon då ingen bot för trolldomen.
Men de utlofvade gåfvorna växte med den stegrade inbillningen, och slutligen kunde Fingerlisa icke längre motstå mor Gretas enträgenhet. – Så syndigt det än vore, som hon sade, kunde hon icke neka till att omtala för henne hvad hon viste. – Och nu berättade hon, hviskande, att den förnäme kavaljeren icke varit någon annan än den lede sjelf, som velat fresta Elsa att blifva hans brud, och ringen var fästegåfvan som han gifvit henne. Så länge de icke hade några trollbarn med hvarandra, var det emellertid ingen fara å färde, och han hade ingen makt öfver henne. Men för att vara riktigt säker, borde hon dock lägga ringen i askmörjan. Vore han i behåll, när solen gick upp nästa dag, hade den lede gifvit Elsa en verklig ring, och då kunde hon nyttja honom hur hon ville, ty då hade vår Herre största makten i hennes hjerta. Men låg der i stället ett stycke näfver eller en rostig jernbit, när nästa sol lyste på spisen, då var trolldomen uppenbar, och hon borde genast låta skrifta sig.
Mor Greta tackade henne för detta råd. Lisa var dock en god och hjelpsam flicka, sade hon, som i grund och botten ville grannarne väl, fast hon i bland hade ondt af sin tunga. Derför skulle hon ha tack. Men det var möjligt, att den lede kunde återkomma i en annan skepnad, och derför måste äfven bot upptänkas. —
Fingerlisa ville nu gå. Hon hade sagt så mycket hon visste. Blott man icke “fördes”, försäkrade hon, vore Guds makt större än den ondes. Men hade man gått öfver tredje tröskeln i Blåkulla och sett de store ormarne, då kunde ingen mensklig makt vidare hjelpa.
Fingerlisa hjelpte nu mor Greta att lägga ringen i askan samt tog derefter en yxa från väggen, som hon satte i sophögen utanför dörren.
– Ingen mensklig makt, säger du – frågade mor Greta tankfull, när hon återkom – och ingen af våra prester heller?
– Endast den gudfruktige kaplanen i Lund, säger man, lär få bugt med honom, – svarade Fingerlisa och ville taga afsked. – Men det är långt dit. Han bor, sade klockarn, i en kyrka, som är djupt under jorden, och derifrån kan man gå ned i Blåkulla alla dagar.
– Han kan då säkert hjelpa mot trolldomen? – frågade mor Greta ifrigt.
– Så säger åt minstone Jonas Klockare. Det var så, att en ung bondflicka blifvit förd till Blåkulla, berättade han i går, och hennes fästman, som höll henne mycket kär, hade, när den lede anfäktade henne alltför hårdt, gått till den gudfruktige kaplanen, samt bedt honom för gods och guld hjelpa honom att få till baka hvad han hade kärast på jorden. Detta lofvade honom äfven prestmannen, men blott på ett vilkor förstås, och det var att han tog på sin ed, att jäntan icke sjelfmant bjudit sig åt den lede, utan att det varit denne som frestat och förledt henne. Han vore annars maktlös, sade han, och den som oträngd toge hans kraft i anspråk, skulle bli evigt fördömd. Men fästmannen var blind, stackars gosse, och han trodde bara godt förstås om sin fästeqvinna. Allt hvad hon sagt, tänkte han, var endast bibelord. Derför svor han och bedyrade med de svåraste eder, att det var den lede sjelf som var enda skulden till hennes synd. Presten gjorde då som han bad honom om och svor fram den lede. Med ett hiskligt tjut och vrålande kom denne i dagen, men då begaf sig inte bättre, än att det var jäntan sjelf, som af fåfänga griller och högfärd sökt hans bistånd och icke alls den lede, som frestat henne dertill, och slutet vardt derför så ömkligt någon kan tänka sig det, ty när jäntan vardt helbregda från synden och hin ondes anfäktelser, då vardt den stackars gossen i stället en krympling för lifstiden.
Fingerlisa tog nu afsked. Hon hade berättat allt hvad hon visste om den gudfruktige prestmannen, sade hon och kunde icke dröja längre borta från sin gamle far, då det redan var nermörkt. Men om de behöfde hjelp någon annan gång, skulle hon icke lemna dem utan. Tack vare Jonas Klockare kände hon både ett och annat, som icke borde vara utan allt gagn i de svåra tiderna.
Elsa hade under hela tiden Fingerlisa talat med moder sutit tyst i sin vrå, och hon tog ej emot hennes hand, när hon sade farväl. Dylika berättelser och kanske ännu sällsammare hade hon hört mången gång i vakstugan, men aldrig hade hon dock hört något så galet, tyckte hon, att någon straffats, om han velat rädda sin nästa från trolldom, när han sjelf ingenting gjort.
– Det var Fingerlisas vanliga lögner – sade hon när denna gått – och det ska' I icke tro på, mor.
Denna fann dock Fingerlisas tal både naturligt och riktigt. – När man vill bedraga vår Herre, ser du mitt barn – sade hon andäktigt – får man nog lida sitt straff. Nu hade den elake verkligen vunnit af vår Herre en själ, och denna måste förgås, om ej någon annan lemnades i stället.
Elsa gick denna qväll tidigare än vanligt in i sin kammare och när Lars inträdde med dagens fångst på ryggen, sof hon redan. Han hade emellertid hört omtalas af några grannar uppträdet