Gustaf Björlin

Elsa


Скачать книгу

mer än vanligt. Det är inte så lätt att vara till lags för stränge herrar.

      Lars Skeppare hade lyssnat till hennes svar och reste sig nu häftigt från pallen, der han satt.

      – Jag vånne den elake toge dig, trollunge – sade han uppbrusande. – Du drar synd och skam öfver hus och hem, och när jag tager mig an din sak, klagar du lika fullt, derför att jag, för böfveln, vill ha skick och reda här. Men så mycket du vet, får jag höra ett gny mer om något trolleri eller om förnäme kavaljerer, ska' jag ta' presten med mig och sätta eld på stugan öfver dig och sedan gå sjelf så långt vägen räcker.

      – Jag tycker, att far kan tala mera ömt till mig – sade Elsa lugnt och såg honom i ögonen. – Jag har ju intet ondt gjort.

      – Har du inte bragt den onde in i vårt hem till grannars och någrannars spott och smälek, kan tänka? Men akta dig!

      – Tror nog att far vill plåga mig. Far tyckte jag var för glad nyss…

      Lars Skeppare hade närmat sig henne medan hon talade. Svaret jagade vreden upp i hans ansigte, och han knöt handen åt henne.

      – Derför ska' du få svida, djefvulsbarn – utropade han – så sant jag heter Lars Mickelsson!

      – Nu ären I för sträng, fader Lars – sade Anders medlande: – Ingen har ju talat något ondt om Elsa på sista tiden.

      – Om ingen vill kännas vid mig här – sade Elsa vårdslöst – torde nog finnas oskylde, som kunde komma mig till hjelp.

      Lars Skeppare stirrade förvånad på henne. Så skarpa ord hade han aldrig förr fått till svar. Men hon var nu mer för stor jänta att få bugt med. Han såg ondt på henne.

      – Det ordet ska' du få ångra, flicka! – sade han kärft och gick ut, hvisslande på en gammal sjömansvisa.

      Från den stunden var Elsa mindre till lag äfven för honom, och sällan gick någon dag, då hon icke fick gråta bittra tårar. Än hade han hört af grannarne, att hon gått i sällskap med någon förnäm kavaljer öfver slussbron, än att hon kommit för sent hem från vakstugan.

      Äfven Anders började till slut fatta misstankar om Elsas dygd. Han trodde väl ännu icke, att hon menade något illa, men hon hade vid flere tillfällen talat osanning för honom, och lögn ur en ung flickas mun, tänkte han, bådade intet godt. Dess utom sällskapade hon allt ifrigare med Fingerlisa. Han visste icke hur det kom sig, men han betraktade nämligen Elsa, oaktadt hennes nekande, fortfarande som sin blifvande fästeqvinna, och han ville derför ej, för sitt anseende inom skrået, att Elsa skulle hafva täta samqväm med en så illa känd flicka som Fingerlisa.

      Men Elsa vardt mera motsträfvig, ju mer han och mor Greta pockade på upphörandet af denna bekantskap. Hvarför skulle hon försaka alla sina vänner för hans skull, sade hon. Hon hade ju icke lofvat honom något. Fingerlisa kunde vara lika hederlig som han, tyckte hon, fast hon var fattig, och var bestämdt mycket snällare. Hvad de sagt om henne hade endast varit förtal. Hon motsade henne aldrig, var ständigt glad och vänlig, samt hade gifvit henne månget godt råd, när de andra endast gifvit henne snäsord. —

      Det var sent en afton. Anders hade återigen, men förgäfves, bedt henne sluta med sitt umgänge med Fingerlisa.

      – Det går aldrig väl om I kifvens så – hade mor Greta slutligen sagt. – Tro mig, den ena måste böja sig för den andra, så är lifvet.

      Men Elsa hade då blifvit ond. Hon ville aldrig blifva Anders Barberares hustru, hade hon svarat, om de än skulle tvinga henne dertill, och när Anders gick, hade hon ropat efter honom i dörren, att han icke behöfde komma till baka, om han inte ville det.

      Hon var mer än vanligt upprörd. Alla, tyckte hon, ville hennes ofärd. När hon en stund senare vardt ensam i sin kammare, rörde sig hennes oroliga tankar både när och fjerran, och sällsamma bilder från forna tider trängde sig fram i inbillningen.

      Hon mindes så tydligt en varm vårdag, då hon följde sin moster till Jakobsdal, för att åse lustbarheterna vid hofvet. Hennes far var på den tiden till sjös, och mor Greta kunde ej lemna sitt stånd vid slussgrafven. Men hennes lilla fostersyster var deremot med. Hvad hon mindes denna väl, der hon sprang med sin mörkblå kjortel och sitt hvita linnelif öfver det ångande gräset.

      Löfven hade nyss spruckit ut, häggen blommade, och på det friska gräset vid sjöstranden var ett lysande hoffölje samladt. Der såg hon damer i hängande lockar och spetskragar, kavaljerer i stora, yfviga allongeperuker och skor med röda rosetter.

      En öppning var gjord i gärdesgården vid skogsbrynet. Jägare i gula kyllerrockar och med stora fjädrar i hattarne drefvo hjortarne utåt fältet, der kavaljererna stodo väntande med lyfta bössor. Hvarje hjort bar nämligen sin dams färger, och kavaljererna skulle täfla om dem genom att döda deras bärare.

      Efter hjortarne insläpptes ett koppel räfvar inom stängslet. Hennes hjerta hade klappat af oro. Ack, de sågo så skygge och ängslige ut: Men lakejer med rykande luntor framsprungo nu plötsligt ur skogsbrynet. Eld och rök sprutade fram ur de svärmare, man fastbundit vid de stackars räfvarnes svansar. Ett koppel hundar lössläpptes. Öfver högt och lågt, öfver diken och gärdesgårdar gick det rasande tåget. När hundarne sökte fasttaga sitt flyende rof, small ett skott ur någon svärmare, som kom förföljaren att tjutande tumla till baka, allt till de förnäma damernas stora fröjd.

      Elsa mindes vidare hur hennes lilla fostersyster klappat i sina små händer och sett så innerligt glad ut. Men plötsligt kom der fram en dylik rasande flock och slog omkull dem båda i gräset. Mera häpen än rädd, började hennes fostersyster att gråta, då en förnäm dam, som sett det, gick fram till hennes fostersyster och klappade henne vänligt på kinden. – Hvilket vackert barn – sade hon åt sin kavaljer och smålog så godt samt framtog derefter en vacker gulddosa, ur hvilken hon gaf dem små sockergryn att äta.

      Elsa vände sig mot väggen. Hon var trött på dessa minnen, som förföljde henne. Men hennes mosters bild stod allt lifligare för hennes inre. Hvad hon gerna önskade att denna hade lefvat. Men så väl hon som fostersystern voro döda. Hon kände hur tårarne vätte örngottet.

      Ett sakta prassel utanför fönstret kom henne att häftigt spritta upp. Någonting liknande ett ansigte aftecknade sig mot den dunkla rutan. Förskräckt rusade hon upp ur bädden. Men der utanför var allt tyst och stilla. Månen sände ett matt skimmer öfver den lilla täppen, som var täckt med nyfallen snö. De nakna träden, med sina skuggor, stodo orörliga i tystnaden. Dock längst bort i den mörka vrån tyckte hon sig skönja en mensklig skepnad. Såg hon rätt eller liknade den icke till växt och hållning samme förnäme kavaljer, som gifvit henne ringen. Hon tyckte att han nickade åt henne. Men när hon lutade sig fram och öppnade fönstret var han borta. Det var kanske blott en syn, tänkte hon.

      VII

      Julen närmade sig. I staden skulle firas ett af dessa ståtliga adelsbröllop, som drogo skådelystna menniskor in till staden långt utifrån malmarne.

      Anders Barberare hade lofvat Elsa att följa henne dit ned, sedan mor Greta förklarat hans sällskap såsom vilkor för ett “utelöpande” så sent på qvällen. Elsa var dock icke nöjd med detta förmynderskap. Hennes oroliga min och häftiga gång, när de vandrade utför Hornsbacken, ådrogo sig också mer än en mötandes uppmärksamhet.

      – Akta dig Elsa – sade slutligen Anders. – Om du springer så, kan folket tro, att du vill löpa ifrån mig.

      – Följ med då, mäster prest! – svarade hon, utan att vända sig om.

      – Nej, gå du så fort du orkar! – Han saktade stegen. – Du lär nog inte komma till bröllopsgården förr än jag.

      En stund derefter hade äfven hon saktat stegen, och de gingo bredvid hvarandra.

      – Det var snällt af dig, Elsa – sade Anders, när de hunnit ett stycke – att