språkade med kännedom om landthushållning, fogeljagt och ridhästar med baronen och en afskedad ryttmäsrare; regalerade damerna med teater- och modenyheter; med ett ord: inom få timmar var han allas favorit och själen i sällskapet. Halfhögt hviskade baron Y. till sin svåger:
– Har jag icke sagt, att han är en s – ns skicklig karl?
Fröken Nora var alldeles, hvad man kallar uppspelad, samt lemnade den unge mannen ej ur ögonsigtet, och, hvad som mycket förundrade de yngre i sällskapet, herr Walter egnade äfven fröken en utmärkt uppmärksamhet.
Deras konversation angick skön konst, literatur, poesi – och nöjet af sällskapsteatrar, som fröken ansåg både nyttiga och som det förnämsta medlet att bilda ett lätt och angenämt sätt att vara, det moraliska erhöll man ju alldeles på köpet. Sjelf sade hon sig hafva debuterat i åtskilliga roller, och icke "utan framgång", tillade hon blygsamt.
Walter och Marenius voro universitetsbekanta, och gladdes ömsesidigt att råkas här. För att ostörde få språkas, gingo de upp i adjunktens kammare.
– Ännu förefaller det mig nästan otroligt, att den rika lefnadslustiga Walter, uppfinnaren af sinom tusende galna presshistorier, nu tagit kondition i ett presthus på landet, och der genast uppträder som en ifrig kurtisör till den odrägliga pratmakerskan fröken Nora.
– Hvilken fröken? frågade Walter, förundrad, utan att låtsa om det förstsagda.
– Damen, som du nyss lemnade. Du såg ju så betagen ut, som om du ämnade bönfalla om första älskarerollen i någon dram, der hon är prima donna.
– Var detta en fröken? Då har jag gjort ett förb – t misstag! Jag ansåg henne positivt för friherrinnan Y. och ville i god tid ställa mig in, på det hon icke måtte få det infallet att mala sönder mig med sina förfärliga betar. Du bör veta att baron Y. är min förklarade gynnare.
Marenius skrattade åt misstaget.
– Det förefaller mig likväl något besynnerligt, huru du kan vara i behof af en sådan.
– Hvarföre icke? – Under mitt sista vistande i Åbo, ville penningarne icke förslå; sant år det, att jag ibland hade en gemen otur i spel. Jag är icke spelare af böjelse, men modet ville så ha det, och sedan hade man hundrade andra utgifter, isynnerhet måste man vara artig mot damerna och anställa lustpartier för att roa dem. – Men far min, till hvilken jag skref om mera mynt, brummade slutligen alldeles förfärligt; talade om dåliga tider, slöseri, m.m. Då träffade jag händelsevis baron Y. i ett sällskap, och när han sade sig söka en skicklig informator för sina systersöner, föll det mig in att, liksom på skämt, erbjuda mig sjelf. Af skämtet blef alfvar – och jag är nu här.
– Utan att rådfråga din far?
– Visserligen meddelade jag honom mitt beslut; han insåg genast att detta var det klokaste jag kunde företa mig, under den tid jag beredde mig att välja ett visst yrke.
– Är bu ännu allt lika villrådig i valet, som förr?
– I det närmaste; flera vägar äga visserligen något inbjudande, men fördelar och olägenheter stå hvarandra så nära, att jag ännu ej beslutat mig om valet. Jag har utsatt ett år till besinningstid.
– Hvad har du emot det andeliga ståndet? Du har ju, som jag hört säga, flere gånger predikat med bifall.
– Mycket, men låtom oss afbryta detta ämne. – Hvem vet hvad jag ännu gör, det kommer kanske an på huru jag här kommer att trifvas.
Dörren öppnades af den en gång förr omnämnda Lotta, som i prostinnans namn bad herrarna ned, för att dricka té.
– Det var en s – ns vacker flicka! anmärkte Walter lifligt, sedan hon aflägsnat sig. – Förmodligen en fosterdotter i huset, ty en piga är hon säkert icke?
– Du tyckes mig allt vara samma flickjägare som fordom, skämtade Marenius, – men jag kan här icke leda dig på spåret; ty, som du vet, är äfven jag nyligen kommen till orten, och endast några gånger sett henne i kyrkan.
– Och har icke gjort dig närmare underrättad om henne? Du är minsann bra fall för könet!
– Icke mera än som det egnar och anstår en ordets man, svarade den andre.
* * * * *
I prostens kammare suto de gamla herrarna, dufna och tunga, och diskuterade; de yngre, och ibland dem baron i salen utanföre, omkring några spelbord, der äfven några andra, i brist på annan sysselsättning, flitigt fyllde sina glas utur den massiva silfver ölkannan. De för de rökandes beqvämlighet brinnande ljusen gjorde, mot det genom fönstret inströmmande skenet af eftermiddagassolen, rummets töckniga atmosfer nästan hemskt för den som trädde in från fria luften.
Walter, som icke trifdes der, passade på när baronen för några ögonblick lemnade spelet, och anhöll att blifva presenterad för hans fru; de följdes derpå åt till förmaket. Äfven der hade kotterier bildat sig. Tre äldre fruar intaga soffan; dessa afhandla med prostinnan vigtiga rön i hushållsväsendet, äfventyr med vårdslösa dejor och hushållerskor och mera dylikt. Att dömma efter utseendet, hade äfven förtalet tagit fäste och stämma i ett hörn af rummet, ty hviskningar och sidoblickar läto förmoda något sådant. De yngre damerna, jemte fröken Nora, omgåfvo en något bedagad mamsell, – som på ett litet bord utlade kort, – för att ur hennes mun erfara sina kommande öden. Baronessan satt ensam, skiljd från de öfriga, vid ett fönster, och såg med svärmande blick på solen, som höll på att sänka sig bakom skogen, på andra sidan Holmsjön, hvars stränder ännu icke voro fria från is.
De båda herrarnes inträde åstadkom en scenförändring; de språksamma fruarna tystnade tvärt; prostinnan gick ut att anstalta om té; kortleken försvann under bordet i Sibyllans utbredda famn; endast friherrinnan förblef i sin tankfulla ställning, likasom hon icke blifvit varse de inträdande herrarne. Vid baronens tilltal: "Laura lilla", spratt hon till, liksom vaknad från en dröm, och melankoliskt leende spred sig öfver de fint tecknade anletsdragen.
Efter presentationen gick baronen åter ut till salen, för att återtaga sina kort. Walter sökte att inleda ett samtal med hans fru, men erhöll blott enstafviga svar. Té kringbars, och gjorde en lycklig biversion; hvarefter Walter visade sin skicklighet i de sällsyntaste kortkonster. Sluteligen, uttröttad af fröken Noras enträgenhet, att vilja med honom uppgöra en plan för bildande af en sällskapsteater, tog han sin plats vid herrarnes spelbord, tills dess man samlades vid aftonbordet.
Walter hade erhållit många inbjudningar till grannarna, isynnerhet af ryttmästarn, som var en väldig jägare, och bodde endast en timmes väg från prostgården.
* * * * *
Som vi redan antydt, hade den unge mannen, genom sitt fördelaktiga yttre, sin lätta och mångsidiga konversation, vunnit det af så olika individer blandade sällskapets bifall; äfven sedan han blef hemmastadd på orten, fortfor opinionen att vara till hans fördel; isynnerhet blef han en favorit hos prostinnan Bryller. Hennes gossar voro väl i början litet rädda, och förmodade att i Walter få en strängare lärare än Brummerus varit för dem, men de funno snart sitt misstag. Läsetimmarna blefvo kortare, men ändamålsenligare, och de lärde sig vida mer än förr; dessutom eröfrade Walter dem helt och hållet genom nöjet af gymnastiska öfningar, i hvilka han sjelf äfven deltog.
Likväl delade han menniskors vanliga öde: hvem kan väl vara alla i lag? Genast vid sitt inträde i huset, erhöll han i Brummerus, om också icke en fiende, likväl en afundsam tadlare.
För att göra läsaren något bekant med vissa förhållanden, rörande Walters barndom och uppfostran, vill jag meddela tvenne bref, som vexlades emellan Brummerus o<h hans bror, en handlande i Tavastehus.
'Käraste Broder!
Som en hugnelig nyhet får jag underrätta dig, att jag af Consistorium är utnämnd till nådårspredikant i L – o socken, och jag ämnar med det första resa dit, för att hålla min inträdes-predikan.