icke mera trifvas, sedan en viss herr Walter slagit ned sina bopålar, och nu är allt i allom hos oss i prostgården. Han är antagen som informator åt sönerna, och för detta ingrepp i min förra befattning, har jag helt och hållet att tacka baron Y – s eviga prat om verldsmannabildning. Prostgubben sjelf skulle aldrig fallit på denna idé.
Denna fågel Phönix, som redan varit har en tid, har liksom förtrollat dem allesammans. Döden vet huru han så kan ställa sig in! Allt tjenstefolket står genast på tå, bara "unga magistern" behöfver en handräckning, då jag deremot ofta nödgas ropa, eller sjelf hämta mig både rak- och tvättvatten; de skulle väl säga: "den vackra magistern", bara de täcktes, det ser man tydligt på allt hvad qvinfolk heter, såväl här hemma som i grannskapet. – Detta gäller isynnerhet en flicka, Lotta, som då och då biträder i huset och äfven passade upp vid det stora majkalaset, samma dag han kom hit. Lotta är en rask och vacker tärna, som – hvarföre skulle jag förtiga det – jag sjelf haft godt öga till, men åt mig har hon aldrig behagat ge ett uppmuntrande ögonkast, ehuru jag efter prostinnans önskan lärt henne skrifkonsten.
Denna flicka kunde knappt vända ögonen från honom, under det hon passade upp vid det omtalade kalaset. Samma afton hörde jag henne svara en af prostgårdflickorna, som brydde henne derföre:
– Innan han kom, varnade baron mig för att se på hans vackra ögon, och det gjorde mig nyfiken. Jag måste väl se om de verkligen voro så vackra som baron hade sagt.
– Nå, tycker Lotta att di ä så vackra då?
– Det kommer allt derpå an, på hvem han ser, svarade Lotta och sprang bort – och nog har jag sett, att han såg uppå henne med ögon som…
Det skulle förarga mig in i själen om flickan skulle falla för den spelevinken! Jag ärnade gifva en vink åt prostinnan, som ingalunda ser genom fingrarna med sådant; men då Lotta numera sällan synes i prostgården, går der ej gerna an, och man kunde fråga, hvad det angår mig, och orätt hade de icke…
Flickan är vacker, och utmärker sig framför sina leksystrar, men hon är fattig och således ingen hustru åt Anders Brummerus, som måste söka sig en sådan, genom hvilken han kan komma sig upp i verlden. Vore hon prestdotter, ville jag tjena lika länge för henne, som Jacob för den sköna Rachel – nu blir kanhända en Leda (icke den Grekiska mythens, menat jag), min framtida lott.
Walter är hemma från T – s, och du, som varit der i så många år, måste veta något närmare om honom och hans slägt. Du gör mig ett nöje, om du så snart som möjligt ger mig denna underrättelse.'
Brodrens svar.
'Din skrifvelse, af den 24 Maj, har jag riktigt bekommit – Jag önskar dig lycka till din nya befattning, med åtvarning att ej köpa "trollet för guldet". Jag kunde sjelf derom sjunga en visa, om jag bara ville… Likväl är jag ganska nöjd, att du aflägsnar dig från N – d; ty nog finner jag att du är fast för denna Lotta, och hon är, som du sjelf ganska förnuftigt medger, ingen hustru för dig; men fara kunde det eljest bli… jag behöfver ej säga mer. Slå henne således alldeles ur hågen, kära Anders.
Hvad Walter vidkommer, så känner jag både honom och hans föräldrar. Fadren är vinhandlare, och bosatt här sedan längre tid tillbaka. Mången hade i början ansett honom för en äfventyrare, ty utan att man rätt visste hvarifrån han kom, och hvarmed, etablerade han en ståtlig vinkällare, lade sig till dyra möbel, lefde stort, och höll kalaser; klädde sin hustru i siden, just som en adelsdam. Ett sådant öfverdådigt lefnadssätt var då ännu icke vanligt och fäste uppmärksamhet. Folket runkade på hufvudet och förespådde ett snart fallissement, men ännu håller huset sig uppe.
Walter är deras enda barn, och var ungefär 10 år, när jag först kom till T – s. Vacker och qvick, var han föräldrarnas afgud, och fick öfva allt möjligt sjelfsvåld. Likväl var han redan då en fulländad kavaljer, och alltid klädd efter nyaste modet. Han dansade förträffligt, spelade kort med fruarna och skötte kurtisen, besökte flitigt konditorer och spektakel; men hvad kyrkan angår, följde han pappas och mammas exempel, ty båda syntes der ytterst sällan. Vår "storskola" var för simpel för den unga herrn, som tog undervisning på timme af en för detta svensk militär, som flitigt besökte fadrens källare. Så förflöto några år efter min ankomst till staden.
En gång var jag sjelf närvarande, då Walters far, i ett större sällskap hemma hos sig, erhöll ett bref med utrikes stämpel. Han aflägsnade sig för att läsa brefvet; när han återkom, såg man nog att innehållet varit mindre behagligt, oaktadt han sökte hålla god min. Straxt derpå vände han sig till en närvarande vetenskapsman med den frågan: hvilken undervisning denna ansåg tjenligast, för att bereda hans son för universitetet?
Ynglingen sändes kort derpå till Borgå Gymnasium. Med godt hufvud jemte en god dosis ambition, utmärkte han sig snart, blef student, och gjorde af med mycket penningar. Man ha en anekdot efter honom, som ej bevisar stor aktning för fadersväldet, om den ock innehåller sanning.
Fadren skulle i ett af sina bref hafva menat, att sonen skålade för mycket, och erhöll till svar: "att en vinhandlare i T – s icke kunde bedömma hvad en student i Åbo behöfde!"…
En bekant, som för någon tid sedan frågade hans föräldrar, hvilket lefnadsyrke sonen ämnade välja, fick till svar, att det berodde på honom sjelf. Huru han nu kommit på den idéen, att ta kondition i ett presthus på landet, väcker min förundran. Man tro icke junkern spekulerar på dottren, som, efter hvad du sjelf skrifvit, är i pension i Åbo, och der de således lärt känna hvarandra…'
* * * * *
Detta bref torde tillsvidare spridt något ljus öfver Walters ungdom, och vi återgå till vår berättelse.
Sommaren förflöt, och Walter trifdes ögonskenligt. Sedan Brummerus lemnat huset, antog prosten ingen annan adjunkt, utan grep sig mera an med göromålen, än de sist förflutna åren; och ett godt biträde hade han i Walter, som ofta predikade, med stort bifall af ortens ståndspersoner. Ehuru han ingalunda försummade sina disciplar, ägde han dock mycken tid öfrig att sköta sina nöjen, och göra utvandringar i trakten. Isynnerhet besökte han ryttmästarn ofta, och dröjde då merendels borta öfver natten, emedan han alltid företog denna promenad under aftonsvalkan, och återkom till prostgården först den vanliga frukosttiden.
Det led till slutet af Augusti, och prosten skickade efter sin dotter, ty man ville med en liten luftbarhet fira både hennes hemkomst och namndag. Af prostinnan, som numera endast talade om och längtade efter sin dotter, hade Walter hört omnämnas ett ställe i den nära belägna parken, som ett af Lovisas favoritställen, der hon alltid lekt som barn; han beslöt att der öfverraska henne med någon tillställning. En af drängarna blef, under tysthetslöfte, hans handtlangare. Upptagen af dessa bestyr, inställde han sina vanliga aftonpromenader, och inneslöt sig på sitt rum. Alla, isynnerhet gossarna, voro högst nyfikna.
Lovisa hemkom en dag förr, än hon var väntad. Walter var då icke tillstädes, och i glädjen öfver dottrens ankomst, glömde föräldrarna att nämna något om honom. Väl hade Lovisa förut blifvit underrättad om att gossarna fått en ny informator, men hon hade endast tänkt sig en ny Brummerus; ett föremål för hennes och brödernes skämt.
Intagen af hufvudstadens nöjen och förströelser, hade bortresan derifrån och skillsmessan från de qvarblifvande ungdomsvännerna kostat Lovisa många bittra tårar, men nu tog likväl hemmet, med alla dess barndomsminnen, ut sin rätt, och sedan hon omfamnat sina föräldrar, vänligt hälsat på tjenstefolket, – bröderne voro icke hemma – skyndade hon ned i trädgården, för att der se sig omkring, egnande en bekant blick åt hvart träd, hvarje buske, tills hon kom till den grind, som förde åt parken. Hennes förr omnämda favoritställe var en grupp af träd, som bildade en rundel, platsen inom den hade hon sjelf låtit rödja. Dagen före sin bortresa till Åbo hade hon på detta ställe begrafvit en tam grönsiska och planterat en törnrostelning, som hon ymnigt fuktat både med vatten och tårar öfver sin älsklings död. Vid åsynen af den i sin högsta flor stående provinse-roshäcken, erinrade hon sig den lilla telning