hals och strök hennes kind, sade jag:
»Vad tänker du på?»
»Jag tänker på vår första sommar.»
I detta ögonblick föreföll det mig, som om även jag tänkt på detsamma. All min trötthet var som bortblåst, och full av rörelse lyfte jag hennes huvud upp och kysste hennes mun.
Och i samma nu satt Elsa upprätt.
Begäret efter något nytt, något ovanligt, vilket bröt sönder det vardagsaktigas enformighet, blandade sig i ett ögonblick med minnet av det, som en gång varit, och med ett tonfall, som ej kunde motstås, utbrast hon:
»Jag vill fara dit, Georg! Jag vill fara dit!»
I samma nu kände jag mig förflyttad tillbaka till verkligheten. Min sinnesstämning var i grund och botten kanske densamma som min hustrus. Men jag erfor på samma gång denna underliga känsla av en väntande missräkning, vilken reser sig upp inom oss och vid livets mest överspända ögonblick tyglar våra drömmar. Jag ryggade tillbaka för detta försök att kalla ungdomen till liv, som om jag fruktat att i stället mötas av en 50 smärta, vilken jag till varje pris ville undvika. Jag kände mig så viss på en désillusion, att min hustrus oskyldiga förslag, den lilla färden i skärgården, besöket på denna plats, där jag kände varje vik, varje sund, ja till och med stenarna på fjärdens botten, syntes mig innebära något så viktigt och avgörande, att jag borde betänka mig noga, innan jag fattade ett så ödesdigert beslut. Men på samma gång såg jag, att blotta tanken härpå fyllde min hustru med en hänryckning så stor, att jag ej kunde säga nej. Därför sade jag också ja och slöt henne i mina armar för att dölja min egen misstämning.
Men när vi sedan gingo hemåt, låg över Elsas hela väsen som ett skimmer av ungdom. Ingenting, av vad jag verkligen kände, hade hon märkt. Liksom om hon vetat sig gå fram mot en stor lycka, så lyste hennes drag, återspeglande hela den livfulla känsla, med vilken hon förband det som varit med det som var. Och det for igenom mig en så smärtsam förnimmelse vid tanken på att min onda aning kanske skulle giva mig rätt, att jag ej kunde återhålla mina tankar.
»Är du säker på, att det blir, som du väntat?» sade jag.
Hon ryckte till, och hennes ansiktsuttryck var nästan förbittrat, när hon svarade:
»Varför ska’ du alltid förstöra för mig.»
»Brukar jag verkligen det?»
Hon blev genast god igen.
»Nej», sade hon. »Men jag var så lycklig just nu.»
Jag teg och drog henne blott närmare intill mig. Inför hennes tro glömde jag mina tvivel, och i min inbillning tog vår obetydliga resa helt underliga former, som när små närbelägna öar höja sig mot horisonten och hägra i en fantastisk glans.
IX
Så sutto vi äntligen en söndagsmorgon på ångbåtens däck, ångande ut mot den kända farleden.
Det hade gått många år, under vilka vi icke farit denna väg, år, vilka kommit med ont och gott, år, som splittrat, och år som förenat. Skilda vägar hade våra tankar tagit, men de hade mötts igen, och som enade i en underlig, mystisk känsla, vilken syntes utmana ödet, sutto vi vid varandras sida, medan trakt efter trakt gled oss förbi, belyst av den klara vårsolen, sköljd av blåglittrande vatten, som krusades för en lätt vind.
Min motspänstighet var nu alldeles borta. Jag lät mig viljelöst föras av min hustru, och jag tog emot varje intryck med en rörelse, som hade jag varit tolv år yngre och varit på väg ut mot nya, okända mål, vilka skulle förändra mitt vardagsliv och öppna nya vyer över hela tillvaron. Min hustru syntes mig föryngrad liksom jag själv. Hennes ansikte var färgat av en mjuk rodnad, och ögonen lyste med den glans, som kommer av lycka. Hennes röst hade tonfall av en obestämbar ömhet, vilken smekte mig med hela styrkan av den illusion, som uppfyllde oss båda, och mellan oss gingo och kommo leenden och ord, blickar och åtbörder, som endast pläga höra hemma under kärlekens första tid.
Och när ångbåten omsider satt oss i land och vi ensamma stodo på bryggan, seende båten ånga bort, då togo vi varandra om livet och gingo långsamt vägen fram, där den krökte mellan halvutspruckna hasselbuskar och höga, knotiga ekar, på vilkas grenar knappast syntes spår av vårens knoppar. Då först sågo vi, hur föga utvecklad vegetationen omkring oss var. Havet, som håller hela skärgården i sin kalla famn, lägger länge kring öar, holmar och skär en iskyla, vilken håller vårens arbete tillbaka. Här var icke grönt som inåt land, där ängar och hagar lövas i skydd just av denna vida skärgård, vilken stänger de hårda nordanvindarna ute. Här var öde och kallt, på trädens kvistar syntes svaga, ljusgröna skott, vilka skiftade i gult och brunt, sälgen bar hängen, gräset sov under vissna blad, och sipporna, vilka inåt landet längesedan blommat ut, växte blå och vita under hasselns grenar.
Själva denna sena utveckling i naturen fyllde oss båda, vilka voro som bergtagna i vår egen stämning, med en ny lycka. »Ser du, det är sent nu, som det var då?» – »Minns du, det blir en andra vår, när man bor i skären?» Och vi sågo ut över den vida fjärden, som famnade hela denna sena vår, och gladde oss över, att fiskmåsarna i vida bukter kretsade som förr över det blå vattnet, gladde oss åt deras vita vingar, som blänkte i solen, och stannade för att betrakta deras fria lek, när de döko genom luften och nådde vattnet, där deras klara ögon spanade efter byte.
Hand i hand som två barn gingo vi upp över backen till en liten röd byggnad, och vi betraktade varandra, som utbytte vi ett hemlighesfullt förtroende, när en tullkarl med rättarekrans, vilken brukat ro oss förr, kom ut i dörren och lovade att föra oss över till vår ungdoms ö.
Tyst gick färden över det blåa vattnet. Utan att växla ett ord, fyllda av den sällsamma stämning, vilken behärskade oss båda, och som syntes vidgas och växa med varje utsikt som öppnades, sutto vi hand i hand och låto minnena strömma fram inom oss, medvetna om, att den ena visste vad den andra tänkte. Aldrig hade denna färd synts oss så härlig, aldrig hade vi som nu sett denna middagssolens förföriska prakt, aldrig hade skimret av vatten och lövrika stränder blandat sig så melodiskt med den mörka granskogens allvarliga fond. Och när vi kommo närmare den lilla ön, tyckte vi, att varje sten, varje träd, varje dunge växte upp, icke ur det minskade avståndet, utan ur vårt eget minne, som trognare än verkligheten bevarat denna omgivning, ur vilken hela livets lycka för oss hade spirat.
Men när vi kommo i land, stannade vi båda, och det utrop av förtjusning, som redan svävat på Elsas läppar, frös bort. Tigande betraktade vi varandra, och som tyngda under något nytt och oväntat, vilket vi ej ens ville se eller erkänna, gingo vi långsamt från udden den smala stigen fram.
Vad vi hade sett var, att det hus, som nu stod på ön, var icke längre grått. Det var rödfärgat. Det var icke längre en bred tvåvåningsbyggnad. Det var en låg stuga, vilken liksom krympt ihop på den plats, där vårt första hem hade stått, trängt sig samman på det gamla stället, som om fattigdomen och nöden under årens lopp tvingat den att göra sig liten. Vi stodo tysta en stund, som om vi behövt hämta andan.
»Georg», sade Elsa. »Vad är detta?»
Jag behövde blott peka på de gamla ekarna, som stodo omkring byggnaden. Deras grenar buro svarta märken, och deras bark var svedd. Jag visade henne på stenfoten, vilken var färgad som av sot, på den lilla trädgårdstäppan, som var oordnad, och på en hög gammalt virke, vilket låg kvar ute på planen. Det var bränt och förkolnat, ruttet och förvittrat. Det var det enda, som fanns kvar av vårt första hem.
»Här har varit eldsvåda», sade jag.
Och min stämma skalv.
»Brända tomter.»
Som om vi båda hade känt oss samhöriga med denna lilla fläck av jorden, vilken vi icke återsett på många år, grepos vi nu av ett alldeles nytt intresse, nämligen att erfara vad som hänt, vad som förvandlat denna vår lyckoö, så att den för oss var till hälften oigenkännelig. Detta intresse