erinrat oss endast som det nödvändiga bihanget till vår egen glädje, öppnades stugans dörr, och i solskenet, som föll över trappan, stannade en krökt, gammal gumma och log ett igenkännande leende mot de främmande. Hon såg så gammal ut, att hon föreföll som uppstigen direkt ur någon gammal saga. Stödde sig på en käpp gjorde hon, och det rynkiga ansiktet förvred sig av invand smärta, när hon rörde sin giktbrutna kropp.
»Det ser annat ut nu, än när herrskapet var här sist …» sade den gamla.
Och i det hon mödosamt rörde sig framåt, gav hon plats åt sin gubbe, vilken gammal vana trogen stått i skymundan, till dess hans tur kom. De båda gamla hälsade på de båda, som nyss drömt sig unga, och gubben gned sina händer, hostade och mumlade obegripliga ord, medan han långsamt och sävligt gav plats på trappan, där gumman bjöd de resande stiga in.
Genom skelettet till en ofullbordad veranda sågo vi främmande ut över vår ungdoms fjärdar och sund. Vanvårdad var trädgården, förfallet syntes hela det nya huset, gräs grodde på stigarna, som vi förr hade trampat, och i lövsalen nere vid stranden hade bord och bänkar murknat, emedan ingen lagat, vad väder och år förstört.
Utan att vi behövde fråga, berättade de båda gamla, huru olyckan kommit över dem. Gumman berättade, och gubben upprepade bekräftande hennes ord. Olyckan hade kommit så lömskt och oväntat, att ingen kunde stå den emot, och ingen kunde hjälpa.
Ty en vårdag i mars, när nordan blåste frisk och isen varken bar eller brast mellan öarna, hade elden brutit ut. Och emedan isen varken bar eller brast, hade grannarna på landet omkring stått och sett det hela, men icke kunnat komma dem till hjälp. De båda gamla hade ensamma burit vad de kunde rädda ut ur det brinnande huset, och maktlösa hade de stått bredvid och sett sin egendom brinna i aska. I denna aska, där de sett det sista glöden slockna, slocknade för dem också varje förhoppning om en sorgfri ålderdom. Ty låg var den byggnad, som de efter långa år byggt upp på stenfoten av den gamla. Ringa var bohaget. Torftig var omgivningen. Och själva voro de brutna och trötta. En enda olycksdag hade tagit allt, vad de förra åren byggt upp.
Som tyngda under samma öde sutto de två, som nyss drömt sig unga, och lyssnade till de tunga, karga ord, med vilka de gamla berättade om elden, som lade deras hus öde. Själva det gripande vardagliga i denna framställning, avbruten av betydelselösa detaljer, blandad med fattigmans minnen av ägodelar som förstörts, tyngde ned de främmande, avklädde våra egna drömmar illusionens prakt, och grep oss med ett stilla, svärmiskt vemod. Vi tyckte nästan, att under det att vi ingenting visste, medan vi levde vårt liv och trodde oss lyckliga, hade här, på en liten ö bland skären, brunnit ned och försvunnit något av den livets skatt, som vi trott oss hava samlat och äga i säkert förvar. Elsa kände det, som om hon förlorat mera vid denna brand än de båda gamla och medan berättelsen framskred, såg jag, att hon måste behärska sig för att icke brista i gråt. Ty vad betydde dessa möbler, kläder och husgeråd? Vad betydde det, att tvenne nedbrutna människor, vilkas liv var slut, här sutto och grämde sig över motsatsen mellan förr och nu i det torftiga välstånd, där skillnaden dock var så ringa? Vad betydde allt detta mot att hon aldrig, aldrig mer skulle få se sin ungdoms ö, sådan hon en gång sett den?
Så kände hon det, och hon vände sitt ansikte mot mig, och jag hade ingen tröst att giva henne. Ty jag tänkte på hur illa jag gjort som ej följt min första anings bud och besparat oss båda att se de brända tomterna av vår första lycka. Men jag hade ej hjärta att säga det, och i det jag tog hennes arm, gingo vi båda ännu en gång tysta omkring ön.
Det var med oss som med barnen i sagan, vilka en gång gått vilse i underlandet och vid återkomsten därifrån funno, att tiden gått ifrån dem och gjort människorna omkring dem trötta och gamla. Tysta och drömmande sutto vi vid stranden och sågo ut över fjärden. Där var allt sig likt, och som vi sutto där, glömde vi den nya byggnaden och förfallet bakom oss. Vi mindes blott, att vi bott runt omkring denna fjärd under tre år, varje sommar på ett nytt ställe, och i ett slags begär att fortsätta vad vi en gång börjat, beslöto vi att fara vidare till den andra sommarens hem, där vi mindes två små röda stugor i skogskanten och en liten gräsplan, där i en vit korgvagn vår första gosse sov under en blå sufflett.
Vi läto ro oss över dit, och vi visste nu, att vi rodde mot en öde strand. Ty denna gång hade vi frågat oss för. Vi visste, att åren också här hade sopat bort spåren av det som varit och förändrat allt.
På den lilla udde, där vi nu stego i land, bodde några år tidigare en gammal fiskare med sin hustru. Hon dog en vinternatt, när snön yrde kring stugan, och när även en dag den gamles timme slog, så togo barnen i arv de båda stugorna uppe i skogsbrynet, båten och notboden nere vid sjön.
Men skärgårdens sagor äro många, och en av dem var även sagan om de små röda byggnaderna vid skogens bryn. När de femtio åren, på vilka de döda en gång köpt marken, voro förbi, kom bonden som ägde jorden och tog den tillbaka. Han drev den nye ägaren från gård och grund. Och därför voro husen jämnade med jorden, virket var bortfört, det förra potatislandet var övervuxet med tistel och ogräs, och marken såg ut som om elden gått fram även här.
De båda resande, vilka sökte spåren av sin ungdoms lycka, stodo åter bland spillrorna av ett skövlat hem. Det var, som om vi förföljts av ruiner. Och gripen av den ohyggliga beklämning, som följde på alla de illusioner, vilka brustit, släppte Elsa min arm. Gående uppåt den torra risbacken, nalkades hon stängslet, där grinden var bortsliten, och ett par rostade gångjärn snedvridna hängde kvar på stolpens hakar.
Här stödde hon båda sina armar mot stolpens kant, och i det hon gav fritt lopp åt alla de skiftande känslor, som strömmat samman över hela hennes själ, brast hon i en våldsam gråt. Hon snyftade, som om livets alla olyckor störtat samman över hennes huvud. Hon stötte tillbaka min hand, när jag ville smeka henne, och hon grät så länge, att jag blev otålig, och yrkade på, att vi borde gå för att ej komma för sent till ångbåten.
Hon hörde ej på mig, tog mig blott om axlarna och sade:
»Du hade rätt, vi borde aldrig ha kommit hit.»
Och hon bekände, att hon tänkt på denna resa länge, att hon önskat den under åratal, att hon av en slump – hon visste ej huru – kommit att tänka på, att nu skulle den ske, just nu. I hennes hemliga drömmar hade tanken på denna resa på ett underligt sätt förbundit sig med tanken på hela vårt livs lycka. Det hade synts henne, som om vi borde och måste företaga denna resa en gång, som om hon aldrig skulle kunna känna sig säker på, att hon verkligen var lycklig, förrän hon fått se dessa trakter så, som hon en gång sett dem i sina drömmar. Hon sade att det varit hennes avsikt, att, när vi kommit ut tillsammans, skulle hon bedja mig, att vi finge bo där en sommar till. Och hon visste, att jag ej skulle ha kunnat neka henne denna bön. Men nu, när ingenting fanns kvar, ingenting av allt det, som en gång varit hennes, nu var det, som om den länk brustit, vilken höll henne fast vid själva livet.
Jag förblev stum under hennes förtvivlade utbrott, och jag förstod mer än väl, att jag stod inför en av dessa fantasier eller drömmar, vilka för en människa med rikt känsloliv i ordets egentliga mening kunde betyda mer än själva livet. För egen del hade jag visserligen känt mig upprörd både vid alla minnen, som dessa platser väckte till liv, och av den förstörelse, som hemsökt våra kära platser. Men att sätta denna förödelse i något sammanhang med vad som för mig själv var kärt och betydelsefullt, föll mig icke in. Och inför detta utbrott av sorg stod jag alldeles rådlös.
Jag försökte det vanliga medel, varmed en man plägar kunna bringa en kvinnlig sorg till tystnad. Jag försökte med smekningar. Men Elsa drog sig undan min hand, emedan hon såg att i min vänlighet fanns tröst, som hon försmådde, i stället för sympati, som hon sökte. Hennes ansikte fick ett slutet, oåtkomligt uttryck, som om hon satte hela sin person in på den fantasi, vilken behärskade henne, och icke av något ville låta sig störas.
Hon såg sig omkring på den oordnade, grusade planen, och i det hennes blick blev fuktig som av medkänsla, sade hon:
»Stackars