kan det icke vara,
Ty så klar var luften alldrig,
Alldrig förr så lätt att andas.
Det är Kyro fors, som brusar,
Kyro vattenfall, som dånar.
Se emellan trädens stammar
Ren jag skönjer vattnen skymta;
Ren jag häpen står vid stranden,
Står som fastvext och förtrollad.
Värd var synen väl att skådas,
Att beundras och att minnas.
Djupast ned i dälden stod jag.
Höga åsar, skogbevuxna
Reste sig på båda sidor.
Solen höll just på att sjunka.
Gyllne glänste trädens toppar
Der de reste sig på höjden,
Vaggande för aftonvinden,
Nickande emot hvarandra,
Och utöfver dalens vatten
Bredde långa, blåa skuggor.
Så inunder ögonlockets
Mörka, rika silkesfransar
Skuggas flickans blåa öga.
Men igenom dalens mynning,
Högt emellan tvenne klippor,
Sjön med kraft sitt fängsel brutit,
Krossat vredgad sina bojor.
Som en tiger öfver rofvet
Öfver klippan han sig kastar,
Ned i djupet han sig störtar.
Lik ett lejon fram han rusar,
Fram med spända senor springer.
Skummet stänker kring hans käftar,
Sina sidor vildt han piskar,
Manen häfs i vreda vågor,
Ristas under raseriet.
Men när aftonsolens lågor
Uti vattnets spegel brunno,
Syntes för mitt öga fallet
Lik en flod af guld, som bryter
Fram utur den sprängda ugnen
Och imellan dess ruiner
Sina tunga massor rullar.
Silfverfradgan samm på vågen,
Hvita skummet slog i höjden,
Och i gräset invid stranden
Gnistrade hvar droppe vatten
Som de klaraste demanter,
Likt september-nattens stjernor: —
Djupt och kraftigt likt den stämma,
Som på Sinai sig höjde,
Vattnets starka ande talte;
Slungade med vreda vågen
Emot hällen, liksom Moses
Sina taflor emot berget.
Väldigare röst än forsen
Äger sången ej, som ljuder,
Då ur fjällens klyftor echo
Åskans höga hymner svarar.
Men på båda sidor forsen
Stodo gäckande den starke,
Leende mot vreda böljor,
Fredliga och muntra qvarnar;
Och i däldens lugna vatten
Knappt ett stenkast från den vilde
Gungade bland gröna vassen
Lugnt en and med sina ungar.
Men på tidens ström jag tänkte;
Hur han rinner genom lifvet,
Än bland fält med rika flöden,
Än med brådskad fart bland klippor.
—
Mycket, som jag förr ej visste,
Lärde jag af Kyro fallet,
Utaf Kyro muntra qvarnar,
Utaf änderna i vassen.
Medan så jag står i tankar,
Se, en båt från andra stranden
Lägger ut och kommer öfver.
Och när roddarn båten fäster
Närmar jag mig glad och helsar.
Roddarn var en sjuttiårig,
Silfverhårig hedersgubbe.
Mildt hans anlet var att skåda,
Som för vandrarn uti natten
Ljuset från en hyddas fenster,
Skenet ur en gästfri stuga.
Saligare ge än taga;
Så hans mörkblå öga talte;
Ty att mildhet mer han utsått,
Än af andra han den skördat,
Kände jag på gubbens blickar.
Icke plöja åren ensamt
Såd'na djupa, hvassa fåror
Uti pannan, uppå kinden;
Icke utan mänga sorger
Så den gamles lockar hvitnat,
Utan många tårar icke
Så de bruna kinder bleknat.
På min fråga, om han ville
Skänka mig en bädd för natten,
Bli min värd till nästa morgon,
Gaf han mig ett gästfritt jaord;
Och till hyddan hemåt vandrar
Gubben så med unga gästen.
Ensamt stod hans torp i skogen,
Ensamt bodde han derinne.
Tyst det var i låga stugan.
Månget ord ej värden sade,
Under det en ringa måltid
Vänligt han för gästen frambar.
Ren jag mättat mig. På bänken
Satt den gamle tyst och lutad.
Ovan tycktes tungan vara,
Att i hvardagslag sig röra;
Sinnet