Den Gamles Minnen. Berndtson Fredrik

med silfverröst bevakas.

          O, hvad aktar han den arme,

          Vore äfven guld hans hjerta,

          Rent och klart som silfver sinnet

          Bort från barndomshem och vänner

          Måste arme Erik vandra.

          Ren i morgon vill jag vandra,

          Innan solen vakna hunnit,

          Medan hyddorna stå slutna,

          Medan menniskorna drömma,

          Drömma kanske ljuft om lycka.

          Men när dagen redan lyser

          Gladt kring skog och äng och vatten,

          Och hvart menskoöga blickar

          Åter gladt kring kära hyddan,

          Tag då helgdagströjan på dig,

          Gå till Pavos rika hemman,

          Träd i stugan in och helsa

          Ifrån mig till Pavos dotter.

          Säg, att lång är icke vägen

          Mellan qvarnen här och henne;

          Dock för mig är han den lägsta.

          Lång är resan genom verlden,

          Öfver hafvets vågor färden,

          Men ändå ej lång, som stigen

          Mellan qvarnen här och henne.

          Säg att Erik vandra måste

          Bort från barndomshem och vänner,

          Men att han i lust och sorger

          Uppå Gud och Anna litar.

          Denna ring, som mig min moder

          I sin sista timma skänkte,

          Skall du äfven henne gifva.

          Helsa, säg, att, liksom ringen,