rösten hade delat ut.
Hon stelnade till när hon hörde honom komma gående bakom henne, hans fotsteg landade mjukt i det röjda majsfältet. Det fanns ett annat, svagare ljud också. Han släpade på någonting. Piskan, insåg hon. Den han använt sig av för att slå henne. Det var en flersvansad piska och den måste ha varit försedd med någonting vasst. Hon hade bara sett den som hastigast vid ett tillfälle och det var mer än vad hon hade velat se.
Hennes rygg brände efter dussintals piskrapp och det räckte med att hon hörde hur piskan drogs längs marken för att hon skulle gripas av panik. Hon gav ifrån sig ännu ett skrik, av säkert hundra likadana den här natten, men skriket bara dog ut där på majsfältet. I början hade hon ropat efter hjälp, i hopp om att någon skulle höra henne. Men efter ett tag hade skriken blivit mer som något slags plågat ylande, ett sådant ljud som bara kan komma från någon som vet att det inte finns någon hjälp att få.
"Jag kommer överväga att släppa dig fri", sa mannen.
Han hade en röst som indikerade att han antingen var storrökare eller skrek mycket. Han hade någon slags udda läspning när han talade också.
"Men först måste du bekänna dina synder."
Han hade sagt detta fyra gånger redan. Hon försökte verkligen förstå, men lämnades undrande. Hon hade inte begått några brott. Hon hade varit en bra människa mot alla hon kände, en bra mamma — inte så bra som hon hade velat — men hon hade gjort sitt bästa.
Vad ville han ha av henne?
Hon skrek igen och försökte böja sin rygg mot pålen. När hon gjorde det kände hon för en sekund att repet runt hennes handleder lossnade litegrann. Hon kände också hur det kladdiga blodet förenades med repet.
"Bekänn dina synder", sa han igen.
"Jag vet inte vad du pratar om!" stönade hon.
"Du kommer minnas", sa han.
Han hade sagt sådär innan också. Han sa det precis innan varje—
Ett mjukt susande ljud hördes när piskan ven genom luften.
Hon skrek och vred sig mot pålen när slaget träffade henne.
Nytt blod forsade från hennes färska sår, men hon kände det knappt. Hon fokuserade på sina handleder istället. Blodet som hade samlats där, under den senaste timmen eller så, blandades med hennes svett. Hon kände att det fanns plats mellan handlederna och repet. Hon tänkte att hon skulle kunna ha en chans att fly. Hon märkte hur hennes medvetande försökte sväva iväg och avskärma sig från situationen.
Klatsch!
Det här slaget träffade henne rätt på axeln och hon vrålade.
"Snälla", sa hon. "Jag gör vad som helst! Låt mig bara gå!"
"Bekänn dina—"
Hon ryckte sina armar framåt med all sin kraft. Hon kände en skärande smärta i sina axlar, men hon hade kommit loss. Det brände till när repet vidrörde ovansidan av hennes hand, men det var ingenting i jämförelse med smärtan hon kände över hela hennes rygg.
Hon hävde sig framåt så hårt att hon nästan föll till knäna och tillintetgjorde alla chanser att fly. Men den primitiva överlevnadsinstinkten tog kontrollen över hennes muskler och det tog ett tag innan hon ens var medveten om vad hon gjorde. Hon sprang.
Hon sprintade, häpen över att hon verkligen var fri, förbluffad över att hennes ben över huvud taget fungerade efter att de varit bundna så länge. Hon tänkte inte stanna och ifrågasätta det.
Hon flög fram genom majsfältet, stjälkarna slog mot henne. Det var som om löven och grenarna sträckte sig efter henne och smekte hennes upprivna rygg som gamla skrumpna fingrar. Hon kippade efter andan och fokuserade på att hålla en fot framför den andra. Hon visste att motorvägen var någonstans i närheten. Allt hon behövde göra var att fortsätta springa och nonchalera smärtan.
Bakom henne började mannen skratta. Hans röst fick skrattet att låta som att det kom från ett monster som varit gömt i majsfältet i århundraden.
Hon kved och fortsatte springa, hennes bara fötter slog mot jorden och hennes nästan helt nakna kropp välte majsstjälkarna åt sidan. Hennes bröst hoppade upp och ner på ett löjligt vis, det vänstra smet ur behån. I den stunden lovade hon sig själv att om hon skulle överleva det här så skulle hon aldrig strippa igen. Hon skulle hitta något bättre jobb, ett bättre sätt att försörja sina barn på. Insikten tände en ny gnista hos henne och fick henne att springa ännu fortare genom majsfältet. Hon sprang så fort hon kunde. Om hon bara fortsatte att springa så skulle hon bli fri från honom. Motorvägen låg precis runt hörnet. Eller?
Kanske. Men även om så var fallet så talade inte mycket för att någon skulle befinna ute på vägen. Klockan var inte ens sex på morgonen än och motorvägarna i Nebraska var ofta väldigt ödsliga den tiden på dygnet.
Framför henne uppenbarade sig en öppning bland stjälkarna. Gryningsljusets skumma sken rann mot henne och hennes hjärta rusade när hon såg motorvägen.
Hon fortsatte genom fältet och kunde knappt tro det, men hon hörde ett motorljud som närmade sig. Hon fylldes av hopp.
Hon såg skenet av strålkastarna som kom närmare och hon sprang ännu fortare, så nära att hon kunde känna doften av den varma asfalten.
Hon nådde utkanten av majsfältet precis när en röd pickup körde förbi. Hon skrek och viftade frenetiskt med armarna.
"SNÄLLA!" vädjade hon.
Men till hennes fasa dånade bilen förbi.
Hon vinkade med armarna och grät. Kanske om föraren råkade titta i backspegeln—
Klatsch!
En skarp och bitande smärta exploderade i det vänstra knävecket och hon föll mot marken. Hon skrek och försökte resa sig upp, men hon kände hur en stark hand greppade tag i nackhåret och snart drog han tillbaka henne in mot majsfältet.
Hon försökte slita sig loss, men den här gången gick det inte.
Piskan slog mot henne en sista gång innan hon, slutligen, med tacksamhet, förlorade medvetandet.
Hon visste att snart skulle allt vara över: oljudet, piskan, smärtan — och hennes korta, smärtsamma liv.
KAPITEL ETT
Kriminalinspektör Mackenzie White stålsatte sig för det värsta när hon gick genom majsfältet den eftermiddagen. Ljudet av majsstjälkarna gjorde henne illa till mods när hon passerade dem. Ett dött ljud uppstod när stjälkarna skrapade mot hennes jacka där hon tog sig fram, länga efter länga. Öppningen hon letade efter verkade vara flera kilometer bort.
Hon kom fram till slut, men när hon gjorde det stannade hon tvärt och önskade genast att hon befunnit sig någon helt annanstans.
Det var en död, nästan helt naken kropp av en kvinna i trettioårsåldern, fastbunden vid en påle. Det fanns vånda i hennes frusna ansiktsuttryck. Det var en syn som Mackenzie önskat att hon aldrig skulle fått se, samtidigt visste hon att hon aldrig skulle glömma den.
Fem poliser hade infunnit sig på brottsplatsen, utan att göra något särskilt. De försökte se upptagna ut men hon visste att allt de gjorde var att försöka greppa vad som egentligen hänt. Hon var säker på att ingen av dem hade sett någonting som det här tidigare. Det tog inte mer än fem sekunder för Mackenzie att förstå att det fanns något djupare kring det här brottet. Det liknade inte något annat som hon stött på tidigare. Sådant här hände inte bland majsfälten i Nebraska.
Mackenzie närmade sig kroppen och gick långsamt i en cirkel runt den. Hon kände hur de andra poliserna iakttog henne. Hon visste att somliga av dem tyckte att