stod kvar ensam i sitt vardagsrum och njöt av omgivningen. Hon och henne dotter hade nyligen flyttat hit. Det lilla lant-huset, som de hade bott i innan separationen, hade varit så isolerat att det inte kändes säkert. Dessutom hade Riley känt ett brådskande behov av en förändring, både för sig själv och för April. Nu när hennes skilsmässa hade gått igenom och Ryan var generös med barnunderhållsbidraget, så var det dags att unna sig ett helt nytt liv.
Det var fortfarande några finjusteringar att ta hand om. Några av möblerna som de hade tagit med sig var ganska gamla, och såg udda ut i en sådan stilren och modern miljö. Hon måste nog köpa några nya. En utav väggarna i vardagsrummet såg också ganska tom ut och Riley hade slut på tavlor att hänga upp. Hon gjorde en mental anteckning för att gå och shoppa med April den kommande helgen. Den tanken fick Riley att le, hon kände sig ganska så normal just nu, som en kvinna med ett trevligt familjeliv istället för en agent som spårade ner någon avvikande mördare.
Men nu undrade hon plötsligt—vart var April?
Hon stannade upp för att lyssna. Ingen musik kom från Aprils rum på övervåningen. Då plötsligt hörde hon sin dotter skrika.
Aprils röst kom från bakgården. Riley flämtade och rusade genom matsalen och ut på det stora bakdäcket. När hon sedan såg hur Aprils ansikte och överkropp plötsligt hoppade upp ovanför staketet på grannen sida av tomten, så tog det Riley ett ögonblick att inse vad som pågick. När den initiala paniken hade lagt sig, så slappnade hon av och skrattade åt sig själv, det var bara en överreaktion. Men känslan hade varit instinktiv. Alltför nyligen hade Riley räddat April ifrån greppet av en galning som hade riktat in sig på henne, för att på så sätt hämnas henne mamma.
April försvann ur siktet och dök sedan upp igen, skrikandes av glädje. Hon hoppade på grannens trampolin. Hon hade blivit vän med flickan som bodde där, en tonåring som var ungefär lika gammal som April och även gick på samma högstadium.
"Var försiktig!" ropade Riley till April.
"Det går bra, mamma!" ropade April tillbaka andfådd.
Riley skrattade igen. Det var ett obekant ljud som kom från känslor som hon nästan hade glömt. Hon ville vänja sig vid att skratta igen.
Hon ville också vänja sig vid att de det glada uttrycket på sin dotters ansikte. Det kändes som nyss då April hade varit både upprorisk och tvär, mer än vad som tycktes normalt för en tonåring. Riley kunde knappast beskylla April för. Hon visste att hon själv hade både missat och gått ifrån mycket som var önskvärt hos en mamma. Hon gjorde allt hon kunde för att ändra på det nu.
Det var speciellt en sak som hon tyckte om med att vara ledig från fältarbetet, med alla långa, oförutsägbara timmar, ofta på avlägsna platser. Nu kunde schemat matcha med Aprils och Riley fruktade stunden då det skulle behöva förändras.
Bäst att njuta av det medan jag kan, tänkte hon.
Riley gick tillbaka in i huset precis i tid för att höra dörrklockan.
Hon ropade, "Jag tar det, Gabriela."
Hon öppnade dörren och blev förvånad över att se en leende man stå där, en man som hon inte hade sett tidigare.
"Hejsan," sa han lite blygsamt. "Jag är Blaine Hildreth, från huset bredvid. Din dotter är där borta med min dotter, Crystal." Han höll ut ett paket till Riley och lade till, "Välkommen till grannskapet. Jag har tagit med mig en liten inflyttningspresent."
"Åh," sa Riley. Hon blev glatt överraskad över den främmande vänligheten. Det tog henne en stund att tillägga, "Snälla, stig på."
Hon accepterade paketet lite besvärat och erbjöd honom en plats i en utav vardagsrumsstolarna. Själva slog hon sig ner i soffan och höll presenten i knäet. Blaine Hildreth tittade på henne förväntansfullt.
"Det här var väldigt snällt av dig," sa hon och öppnade paketet. Det innehöll en blandad uppsättning av färgstarka kaffemuggar, två av dem dekorerade med fjärilar och de andra två med blommor.
"Men titta så vackra," sa Riley. "Vill du ha en kopp kaffe?"
"Ja, det tar jag gärna," sa Blaine.
Riley ropade på Gabriela, som kom in från köket.
"Gabriela, kan du hälla upp lite kaffe till oss i dessa?" sa hon och gav henne två av muggarna. "Blaine, hur vill du ha ditt kaffe?"
"Svart bli bra."
Gabriela tog med sig muggarna in i köket.
"Jag heter Riley Paige," sa hon till Blaine. "Tack för att du hälsade på. Och tack för gåvan."
"Varsågod," sa Blaine.
Gabriela återvände med två muggar av utsökt kaffe och gick sedan tillbaka till jobbet i köket. Till hennes förlägenhet, fann Riley sig själv med att kolla in sin manliga granne. Nu när hon var singel kunde hon inte motstå. Hon hoppades att han inte märkte något.
Nå, ja, tänkte hon. Kanske gör han detsamma med mig.
Först observerade hon att han inte hade på sig en vigselring. Änka eller separerad, tänkte hon.
För det andra så uppskattade hon att han nog var runt samma ålder som henne, kanske lite yngre, kanske i sena trettioårsåldern.
Till sist var han snygg—eller åtminstone rimligen så. Han höll på att blir tunnhårig, vilket inte nödvändigtvis var något dåligt. Och han tycktes vara i god form.
"Så vad jobbar du med?" frågade Riley.
Blaine ryckte på axlarna. "Jag äger en restaurang. Känner du till Blaine's Grill i stan?"
Riley blev positivt imponerad. Blaine's Grill var en av de trevligaste, mest avslappnade lunchplatserna i Fredericksburg. Hon hade hört att det var ett fantastiskt ställe att äta middag på, men hade inte haft en chans att prova det än.
"Jag har varit där," sa hon.
"Nå, den är min" sa Blaine. "Och du, vad jobbar du med?"
Riley tog ett djupt andetag. Det var aldrig lätt att berätta för en total främling vad hon jobbade med. Män speciellt blev ibland avskräckta.
"Jag jobbar för FBI," sa hon. "Jag är en fältagent."
Blaines ögon utvidgades.
"Är det sant?" sa han.
"Ja, men jag är ledig från det för tillfället. Jag undervisar istället på akademin."
Blaine lutade sig mot henne med ett växande intresse.
"Wow. Jag är säker på att du sitter på några riktigt bra historier. Jag skulle gärna höra en."
Riley skrattade lite nervöst. Hon undrade om hon någonsin skulle kunna berätta för någon utanför byrån om några av de saker hon hade sett. Det skulle vara ännu svårare att prata om en del saker som hon hade gjort.
"Jag tror inte det," sa hon lite skarpt. Riley kunde se Blaine stelna till, och hon insåg att tonen nog varit ganska oförskämd.
Han sänkte huvudet och sa, "Jag ber om ursäkt. Jag menade verkligen inte att du skulle känna dig obekväm."
De pratade i ett par minuter efter det, men Riley var medveten om att den nya grannen blev allt mer reserverad. Efter att han hövligt sagt farväl och lämnat, stängde Riley dörren bakom sig och suckade. Hon gjorde sig inte tillgänglig, insåg hon. Kvinnan som försökte så hårt med att börja ett nytt liv var fortfarande samma gamla Riley.
Men hon talade om för sig själv att det knappast betydde något just nu. Ett rebound-förhållande var det allra sista som hon behövde just nu. Vad hon faktiskt behövde var att få i ordning på sitt liv, och hon hade just börjat att göra framsteg i den riktningen.
Det hade ändå varit