uppskatta," sa Riley.
De flyttade sig till en separat sektion av skjutbanan där hon inte skulle riskera att drabbas av stridskulor från studenterna.
Medan Bill satte igång en timer, tog sig Riley igenom alla faser av FBI:s pistolkvalifikationskurs med lätthet; skott på måltavlan från tre meter, sedan fem, därefter sju och sedan femton. Den femte och sista fasen var den enda delen som hon tyckte var lite utmanande—skjuta bakom en barrikad vid tjugofem meter.
När hon var igenom tog Riley av sig sitt skydd igen. Hon och Bill gick upp till måltavlan och kollade hennes arbete. Alla kulhål var samlade i en klunga, snyggt tillsammans.
"Hundra procent—ett perfekt resultat," sa Bill.
"Som det ska vara," sa Riley. Hon skulle hata om hon hade blivit ringrostig.
Bill pekade mot den stora kullen bakom måltavlan.
"Ganska surrealistiskt, eller hur?" sa han.
Flera vitsvanshjortar betade belåtet på toppen av kullen. De hade samlats där medan hon hade skjutit. De var inom ett enkelt avstånd, även med hennes pistol. Men de var inte det minsta störda av alla tusentals kulor som sköts mot måltavlorna strax under den höga åsen som de gick på.
"Ja," sa hon, "och vackert."
Runt denna årstid var hjortar en vanlig syn här på skjutbanan. Det var jaktsäsong, och på något sätt visste de om att de skulle vara säkra här. FBI-akademien hade faktiskt blivit ett slags himmelrike för många djur, inklusive rävar, vilda kalkoner och murmeldjur.
"För några dagar sedan såg en av mina studenter en björn på parkeringsplatsen," sa Riley.
Hon tog några steg mot kullen. Hjortarna lyfte sina huvuden, stirrade på henne och travade iväg. De var inte rädda för skottlossningarna, men de ville inte att folk skulle komma för nära.
"Hur tror du att de vet?" frågade Bill. "Att det är säkert här, menar jag. Låter inte alla skott lika?"
Riley skakade lite lätt på huvudet. Det var ett mysterium även för henne. Hennes far hade tagit med henne på jakt när hon var liten. För honom var hjortar helt enkelt resurser—mat och päls. Det hade inte besvärat henne att ha dödat dem för flera år sedan. Men det hade förändrats.
Det verkade konstigt, nu när hon tänkte på det. Hon hade inga problem med att använda dödlig kraft mot en människa när det var nödvändigt. Hon kunde döda en man utan att blinka. Men att döda en av dessa förtroende varelser verkade nu otänkbart.
Riley och Bill gick bort till en närliggande rastplats och satte sig tillsammans på en bänk. Oavsett vad det var han kommit för att prata med henne om, så verkade han fortfarande förtegen.
"Hur klara du dig själv?" frågade hon med en mild röst.
Hon visste att det var en känslig fråga och hon såg honom rycka till. Hans fru hade nyligen lämnat honom efter år av anspänning mellan hans jobb och hemmalivet. Bill hade varit orolig över möjligheten att förlora kontakten med sina unga söner. Han bodde nu i en lägenhet i staden Quantico och spenderade varje helg med sina pojkar.
"Jag vet inte, Riley," sa han. "Jag vet inte om jag någonsin kommer vänja mig."
De var tydligt att han var både ensam och deprimerad. Hon hade varit med om det tillräckligt mycket själv under sin egen separation, och sedan skilsmässa. Hon visste också att tiden precis efter en separation var särskilt skör. Även om förhållandet inte varit speciellt bra, så finnar man sig själv plötsligt i en värld full av främlingar, där man har missat år av förtrogenhet, aldrig vetat riktigt vad man ska göra med sig själv.
Bill rörde hennes arm. Hans röst var full av känslor, när han sa, "Ibland tänker jag att allt jag har kvar att förlita mig på i livet... är du."
För ett ögonblick kände Riley för att krama honom. När de hade arbetat som samarbetspartners hade Bill kommit till räddningen många gånger, både fysiskt och emotionellt. Men hon visste att hon var tvungen att vara försiktig. Och hon visste att folk kunde tappa greppet efter en separation. Hon hade själv faktiskt ringt Bill en natt när hon var full och föreslagit att de skulle ha en affär. Nu var situationen omvänd. Hon kunde känna hans överhängande beroende av henne, nu när hon började känna sig fri och var stark nog att vara ensam.
"Vi var bra samarbetspartners," sa hon. Det var tråkigt sagt, men hon kunde inte komma på något annat att säga.
Bill tog ett långt, djupt andetag.
"Det här var vad jag kom hit för att prata med dig om," sa han. "Meredith sa till mig att han hade ringt dig om Phoenix-fallet. Jag jobbar på det. Jag behöver en partner."
Riley kände ett litet spår av irritation. Bills besök började verka som lite av ett bakhåll.
"Jag sa till Meredith att jag skulle tänka på det," sa hon.
"Och nu ber jag dig," sa Bill.
En tystnad föll mellan dem.
"Varför inte Lucy Vargas?" frågade Riley.
Agent Vargas var en nybörjare som hade jobbat nära ihop med Bill och Riley på deras senaste fall. De var båda imponerade av hennes arbete.
"Hennes fotled har inte läkt," sa Bill. "Hon kommer inte att vara tillbaka på fältet förens åtminstone en månad."
Riley kände sig dum för att ha frågat. När hon, Bill och Lucy hade kommit närmare Eugene Fisk, den så kallade "kedjemördaren", hade Lucy ramlat, brutit fotleden och nästan blivit dödad. Självklart kunde hon inte gå tillbaka till jobbet så snart.
"Jag vet inte, Bill," sa Riley. "Den här pausen från jobbet gör mig så bra. Jag har funderat på att bara undervisa från och med nu. Allt jag kan säga är det jag sa till Meredith."
"Att du kommer att tänka på det."
"Precis."
Bill släppte ut en grymtning av missnöje.
"Skulle vi åtminstone kunna träffas och prata igenom det?" frågade han. "Kanske imorgon?"
Riley blev tyst igen för en stund.
"Inte imorgon" sa hon. "Imorgon måste jag se en man dö."
Kapitel 5
Riley tittade genom fönstret, in i rummet där Derrick Caldwell snart skulle dö. Hon satt bredvid Gail Bassett, mor till Kelly Sue Bassett, Caldwells sista offer. Mannen hade dödat fem kvinnor innan Riley hade stoppat honom.
Riley hade varit osäker på om hon skulle acceptera Gails inbjudan till avrättningen. Hon hade bara bevittnat en annan tidigare, dock som ett frivilligt vittne som sitter bland reportrar, advokater, brottsbekämpande myndigheter, andliga rådgivare och juryns förmän. Nu befann hon och Gail sig bland nio släktingar till kvinnorna som Caldwell hade mördat, alla hade trängt ihop sig i ett trångt utrymme, sittandes på plaststolar.
Gail, en liten, sextioårig kvinna med ett känsligt, fågellikt ansikte, hade haft kontakt med Riley genom åren. Vid tiden för avrättningen hade hennes man dött, och hon hade skrivit till Riley och berättat att hon inte hade någon som kunde följa med henne genom denna betydelsefulla händelse. Så Riley hade beslutat sig för att gå med henne.
Dödskammaren var precis där, på andra sidan fönstret. De enda möblerna i rummet var en avrättningsbrits och ett korsformat bord. En blå plastgardin hängde bakom den sida av britsen där huvudet skulle vara. Riley visste att IV-dropparna och dem dödliga kemikalierna fanns bakom den gardinen.
En röd telefon satt på väggen, ansluten till guvernörens kontor. Den skulle bara ringa om ett beslut fattades i sista sekund. Ingen förväntade sig att det skulle hända den här gången.